En känsla kvävs av en tanke och tankar kan distrahera oss ifrån känslor. Det är människans gåva.
Igår var en ganska ovanlig dag.
Det var en väldigt känslomässigt påfrestande dag vilket är motsatsen till ovanligt men igår så blev det för mycket för min kropp. Jag hade haft skälvningar hela dan till och från, men runt klockan sex på eftermiddagen blev det för mycket. Jag svimmade, slog huvudet i en bänk och sedan i golvet där jag sedan låg med kraftiga kramper och med blod rinnandes ur mungipan (det visade sig efteråt att jag hade bitit hål i tungan på två ställen). Detta minns jag inte; smällen och chocken bankade bort minnet tillsammans med sinnet, vilket är en välsignelse då jag slipper minnas smärtan och skammen i att ligga och sprattla och skaka på ett golv.
Vad som hände därefter, däremot, minns jag rätt så väl trots adrenalinet som gick runt. Jag vaknade på golvet men kunde inte andas, och det enda jag kunde höra var mitt hjärtas vansinniga bultande vilket var så snabbt och hårt att allt annat drunknade i symfonin av vilda slag. Jag försökte andas djupt men jag fick inte in något syre. Jag försökte andas kvickt och skarpt men det gick lika illa det. Plötsligt kom det fram två män i gröna overaller och tittade ner över mig. Det var sjukvårdare som kollade till mig.
Det är lustigt hur stark en förnekelse kan vara att den kan vara så envis att man försöker dölja det som är uppenbart synligt. De frågade om jag mådde bra och jag svarade att allt var okej. Det var det inte. De frågade om jag behövde åka till akuten och jag svarade nej. Det behövde jag.
Som tur var är de erfarna nog att inte lita på någon som just vaknat upp efter att ha svimmat så jag fick åka med i ambulansen till akuten. Jag hade 140 i puls och kände mig som någon som ligger döende i cancer där jag låg på britsen med en nål i armen och syrgastuber uppkörda i näsan; sådär helt hjälplös och förlamad som man känner sig när omvärlden rusar fram omkring en i sina svaga stunder.
När jag väl hade kommit fram till akuten så hade allting lugnat ner sig lite och efter några timmar fick jag åka hem igen. Jag ska få en hjärnröntgen, neurologiska test och vad mer de kan hitta på under utredningen om vad det var som låg bakom anfallet, men jag tror att det var min kropp som bara gav upp.
Jag har haft det väldigt svårt att fokusera och tänka på sistone allt jag har haft är känslor som driver mig till platser jag inte vill vara på men jag tror att allt dramat igår faktiskt hjälpte lite. Även när jag låg där på golvet så kändes det skönt på något vis; som att jag var frisläppt från ångesten och saknaden. I dina öron låter detta antagligen hemskt konstigt, eller kanske patetiskt, men smärtan från krampanfallet var som en semester från vad jag genomgår emotionellt i vanliga fall.
Det är klart att jag, nu efteråt, får dras med lite av båda då jag har ett värkande jack i huvudet, en uppsvullen tunga och fortfarande har svårt att stå och gå ordentligt, samtidigt som minnena jag fick en paus ifrån på akuten långsamt kommer tillbaka, men jag uppskattar att ha en del av båda: balansen mellan det fysiska och psykiska, mellan det intellektuella och emotionella. Kroppen skulle inte klara att alltid luta åt ett håll, och jag behövde känna den tippa över så att det kunde ta stopp.
Tell me the reality is better than the dream
But I've found out the hard way
Nothing is what it seems
Hon har flyttat tillbaka till Norrköping; till mitt hem. Det känns fruktansvärt. Hopplöst. Paralyserande. Att bara tänka på det får mig känna en smärta inom mig.
Men varför?
För att jag är rädd att stöta på henne? Det måste vara det, för absolut inget annat förändras av att hon bor här igen. Mina vänner känner henne inte. Min fiendes vänner känner henne, och kanske mina vänners vänner, men det är för avlägset för att rationellt kunna känna så starka och hemska känslor över. Alltså måste det vara tanken på att träffa henne som gör mig så illa.
Undrar vad som skulle hända om vi sågs. Det är inte sannorlikt att vi skulle stöta på varandra alls, men låt oss fundera över det. Det finns två möjligheter, vad jag kan se: antingen så stannar hon och vi pratar, vilket i sin tur, teoretiskt sett, kan sluta i två olika scenarion. Antingen går samtalet bra (vilket jag vet är omöjligt, och kan därför inte hoppas på), eller så slutar det väldigt, väldigt tilla (vilket jag vet att det skulle göra om vi nu råkade träffas och hon råkade vilja prata med mig).
Jag tror att om vi ossannorlikt nog stöter på varandra så kommer hon nästan helt säkert ignorera mig, eller kanske öka takten och halvjogga förbi. Detta skulle kännas väldigt, väldigt jobbigt, men det vore mindre väldigt, väldigt jobbigt än att hon stannar och pratar med mig för det skulle garanterat sluta ännu värre.
En del av det som gör ondast är ovissheten; att inte veta hur hon känner. Om vi inte stöter på varandra, och det är inte troligt att vi kommer göra det, så kommer jag aldrig veta. Således hoppas jag kanske att vi möts och att hon ignorerar mig och går förbi. Det är den sannorlika utkomsten av det osannorlika mötet. Kanske borde jag inte vara så rädd.
Är monument resta i någons minne för att fira eller för att sörja?
Det är för tidigt på dagen för att vara ledsen. Jag borde ha vant mig vid att inte kolla åt vissa håll, även om jag tycker att jag gör så gott jag kan för att skydda mig själv. Jag undrar om man ibland ser de sakerna som väcker hålet inom oss utan att lägga märke till dem på samma sätt som vi passerar så mycket annat mundant i vår vardag som våra ögon inte rapporterar till vårat medvetna. Något säger mig att det inte är så, dock. Det vore för enkelt, och vi skulle inte må som vi gör om livet var enkelt. Kanske vore det bättre att blunda när dagen är ny.
Ord som jag alltid försöker upprepa mig själv när jag är ledsen, dock, är "mina känslor kommer aldrig vara ditt fel". Jag hoppas att du vet att det är så jag känner. Ingenting är ditt fel.
"There are fhree crosses resting on my shelf
Look closely and you'll se I've crucified myself"
En gång andades jag, och din andedräkt var mitt syre
Aldrig för ett ögonblick kan jag glömma att ni saknas från mitt liv. Aldrig för ett ögonblick kan jag försöka komma vidare, för varje dag som går bygger vidare mina minnen vilka skapar stenen rest till era minnen stenen jag aldrig någonsin kommer kunna passera. Kanske är det mitt öde att för evigt försöka klättra över stenen som tjänar, från mitt barnsliga och hopplösa perspektiv, änden av den väg vi delade tillsammans. Kanske är jag menad att försöka fortsätta vandra stigen vi nött upp tillsammans tills mina ben ger upp och jag andlös ligger på marken, gapandes efter ett sista andetag innan mina svaga fingrar till slut ger upp sitt grepp kring hoppet om dig.
Kanske är jag menad att luta min rygg mot denna sten och stilfullt vänta tills vi tillsammans under mossan blir till ett, bortglömda men tillsammansväxta.
Kanske var läxan att jag borde ensamt ha vandrat vidare kring denna krök vi tillsammans levde i, men den chansen har oss sedan länge passerat förbi. Allting har passerat oss förbi.
Kan man inte få dem att gilla en så får man dem att skratta. Kan man inte få dem att skratta så gör man dem arga. Om man inte kan göra dem arga så gör dem ledsna och du har äntligen hittat en känsla ni har gemensamt.
Idag skrev jag en saga. Eller snarare skrev ner en saga jag burit inombords ett tag. Den är lite lång så jag förstår om du inte orkar läsa fram till slutet, men här är i alla fall en erfarenhet jag delar med en liten gråsparv:
Det fanns en gång en liten gråsparv, och eftersom hon var så liten kan hon bara ha levt ett litet liv. Hon hade bröder och systrar men på något sätt var hon annorlunda. Det var i alla fall vad de andra tyckte, för trots att hon själv inte kunde se det så kvittrade de om hur olik hon var. Kanske var det en bra sak att vara annorlunda ibland, men så kände inte vår sparv. Istället blev hon ledsen och, ännu värre, rädd. När hennes mamma matade sina ungar så stod vår sparv utanför. Hon ville inte tränga sig på. Hon livnärde sig på smulorna som fanns kvar, för när hon åt ensam så syntes det inte hur annorlunda hon var vilket hon tyckte var väldigt skönt.
De andra sparvungarna, som hade roligt tillsammans, var modigare och starkare än vad vår sparv var. En efter en dök de ned från boets kant och testade sina vingar. I början var de bara borta en kort stund innan de kom hem igen, men ju mer de flög desto mer vågade de, och ju mer vågade desto längre bort kunde de flyga. Vår lilla sparv tittade på ibland och var förundrad över hur vackra hennes syskons siluetter var mot den klara himlen och hur snabbt de kunde komma från marken till trädens toppar. Snart var hon ensam kvar i boet, som nu inte kändes så litet utan plötsligt väldigt stort och tomt.
En dag samlade den lilla sparven allt sitt mot hon hade i hennes lilla bröst och hoppade långsamt, men bestämt, fram till nästets kant. Hon tittade inte ner, för hon visste att det bara skulle ge hennes rädsla mer makt över hennes hjärta, och med ögonen igenstängda gjorde hon äntligen som alla de andra små gråsparvarna och dök ner från sitt hem och på jakt efter ett nytt liv.
Tyvärr fanns det något vår lilla sparv inte visste om. Hon var annorlunda från sina syskon för hon lät alltid dem äta först och åt bara det lilla som fanns kvar. Hon var annorlunda från de andra fågelbarnen för hon vågade inte lämna sitt hem. Men, och tragiskt nog upptäckte hon det inte förens nu, hon var också annorlunda från alla andra flygande fåglar i att hon hade för få fjädrar på sina vingar. Hur hon än sträckte på dem och hur hon än flaxade så närmade sig marken envist, som att den rusade uppåt lika fort som hon föll ner.
Den lilla sparven stängde återigen sina ögon. Hennes nya liv varade inte lika länge som hon hade hoppats, och snart mötte hon marken. Vår lilla gråsparv är annorlunda från de andra fåglarna som svävar i himlen, för hon ligger nu trasig på marken, hennes ögonlock hoppressade och berövad på livet.
Visdom är plattityder som upprepats ofta nog att mänskligheten tror på dem.
Jag är inte den personen som tänker okej, det slutade väldigt illa, men det var i alla fall bra så länge det varade. Om jag äter en fantastisk middag och kyparen lutar sig fram när jag betalar notan och informerar mig och åh, det märktes säkert inte, men nu när du har ätit klart kan jag berätta vi hade lite råttgift i potatisen så är jag inte nöjd. Jag tänker inte aja, den var ju god i alla fall och nu får jag ta mina fullständigt oförutsedda konsekvenser. När jag beställer mat på en restaurang förväntar jag mig en konsekvens ett pris att betala men förhoppningsvis är det en kostnad som står på menyn. Kalla mig negativ men det är så jag känner; när något bra händer betalar jag gärna extra men jag kan inte acceptera att ha blivit matad med gift mot min vilja.
Jag ångrar mycket i mitt liv. Jag spenderar varje dag med att ånga det mesta som hänt i mitt liv. Jag ångrar att saker hände med mitt ex, jag ångrar att jag tog det där jobbet som krossade mig den korta tiden jag var där, jag ångrar att jag litade på alla de som sedan använde det som ett svärd mot mig och stack mig med min egen godtrogenhet. Men vet du vad jag inte ångrar? P. Inte det minsta.
Min omgivning meddelar mig ibland att de inte håller med mig, att de ser det på motsatt sätt åh, hon var så bra för dig, så ångra inte att det tog slut, det var i alla fall en erfarenhet!, se det från den ljusa sidan!. Bullshit. Det är inte ni som spenderar nätter stirrandes mot ett tak med en kropp som på grund av det ena eller andra inte längre klarar att röra sig utan bara tillåter dina ögon att blankt försöka penetrera taket med sin blick medan du väntar på du-vet-inte-vad. Det är inte ni som tappar förmågan att lita på andra eller att ens kunna ta något positivt de har att säga på allvar men det är ni som klagar för att jag inte litar på er.
Förutom med P.
Då är det åt andra hållet, precis som med ett fåtal andra människor som har passerat genom mitt liv. Då är det inga passiva kommentarer om soluppgångar och uttorkade bäckar som sedan fylls på igen eller bla bla bla. Det är kul, för P är en av de få sakerna i mitt liv som jag inte ångrar. Ett av de enda såren som jag gladeligen hade fått igen. Med P visste jag priset, jag var [i]beredd[/i] att betala priset. Och vet du vad? Jag fick bra mycket mer tillbaka från P än vad jag betalade för. Jag kommer alltid vara oerhört tacksam när jag tänker på P.
P är en av de enda personerna i mitt liv som jag förlorat men aldrig kan ångra.
Orden som ska vingklippa oss ger oss ibland istället en möjlighet att växa nya fjädrar.
En gång var jag du, men jag hoppas att du aldrig kommer bli mig.
Vad fan håller vi på med? Att spendera hälften av pengarna man har på att köpa piller på hundrapack från Apoteket och den andra halvan på att köpa sprit att skölja ner skiten med. Samma cocktail varje morgon stämningsutjämnande, antidepp, antiångest, Ipren och sedan går man i sin Atarax-frammanade dimma tills det blir mörkt ute. Gömd i natten tar man alla sina sömpiller, mer antidepp, mer antiångest och gömmer sig i flaskan tills man somnar. Varje gång man minns den tid som var annorlunda så måste man fly och krypa in i sitt piller, för att minnas vad som en gång var är att tvingas inse vad som nu är.
Om kvirarna som penetrerar din kropp alltid frammanar sig framför din egen port kommer resor hem för alltid att framstå som omöjlig dröm du måste våga tro på.
Det är lustigt att vara tillbaka, eller kanske snarare skrattretande att jag tyckte mig behöva ta en paus från en sajt som går ut på att skicka korta meddelanden om hur bra någon ser ut eller att skicka massa hjärtan till sina vänner. Jag använde dock aldrig Emocore på det viset, så anledningen till att jag behövde ta en paus ifrån allt var just för att jag [i]inte[/i] skickat korta små flirtiga eller gulliga mail utan tvärtemot gick igenom någon som orsakade mig en del verklig smärta.
Jag tror att jag är tillbaka (jag var, minst sagt, frånvarande högst temporärt) men det finns ändå en oro att om jag återvänder så kommer de förkrossande vindarna som blåste mig bort förra gången nu att återvända. Eller så, på gott och ont, händer ingenting.
Jag vet inte exakt vad meningen med det här blogginlägget är, men jag tror att jag försöker beskriva tre känslor: rädsla, sorg och en viss hopplöshet. Ett perfekt sätt att återvända till något, eller hur?
"The action that had been repeated for millenia suddenly stopped, and the imp, whose eyes had been locked on the rocks they were digging their way through for so long he had all but forgotten the appearance and beauty of the rest of the wold, and looked at the miner who was stood next to him, repeating the same endless task. It took a minute or two for the other imp to notice that his fellow worker had stopd but when he did he was so shocked he stopped mid-motion too!
'Are you crazy!?' he yelled. 'We can't stop digging!'
Our imp remember someone telling him that some aeon ago, but what he couldn't recall was the reason they couldn't, so in return he asked 'why?', which made the other imp very upset.
'Because we have to break these rocks you dummy!'
'But we've been working on this same rock for hundreds of years, and even if we did manage to get it open it would probably be empty just like the other 100,000 rocks we've crackred through.'The sceptical imp lowered his pick axe, suddenly intrigued.
"So what are you trying to say?'
'I'm just saying, maybe the reason we've spent thousands of years diggin and finding nothing is that there's [i]nothing to be found{/i]!
'So what's the point then? Why are we here?'
'The real question', our imp began, 'is why do we not leave?'
Cause sometimes
I said sometimes
I hear my voice
And it's been here
Silent all these Years
Ingen är mer medveten om mina brister än vad jag är, därför sparade jag aldrig Ps nummer. Inte för att jag inte ville spendera varje sekund med att SMS:a och MMS:a med P, för det ville jag, men för att jag vet hur klängig jag blir när jag är kär och jag vill inte vara en börda. Om jag bara kan skriva när P har hört av sig först kan jag inte tränga mig på, eller hur?
Jag ville inte sätta press på relationen för jag vet att P inte kände lika starkt för mig som jag gjorde för P, och jag vet hur på jag blir när känslorna springer iväg, så jag tog inte upp en gemensam resa om P inte sa det först. Jag kan inte vara för på om jag inte tar initiativet, eller hur?
Jag vet hur svartsjuk jag blir så därför besökte jag inte Ps profil. Jag visste att P pratade med andra och jag förstod varför, jag ville inte bara se på. Jag ville inte höra P berätta om de andra; jag accepterade att vara en av de många. Jag kan inte vara svartsjuk när jag inte vet om, eller hur?
Jag var kär i P men P kände inte likadant. När P träffade någon ny ville jag inte visa för P hur dåligt jag mådde, för jag ville inte förstöra för P. Jag vet hur självdestruktiv jag är, och precis som jag visste tog jag ut det på samma sätt som alltid när han hittade någon ny, men jag gjorde det dold för att jag ville att P bara skulle vara lycklig. Jag kan inte vara en sabotör när jag inte visar mina sår, eller hur?
Så varför blev det så här? Varför när jag alltid ströp rösten som talade om mitt eget välmående till döds och tog varje steg jag kunde för att bara göra det så lätt för P som möjligt, varför när jag sätter P först av alla så slutar det så här? Försvann jag så långt in i mig själv att det förtjänade att förhatas?
Den enda rösten jag lyssnade till var Ps och ändå var det inte bra nog. Den lilla kvävda rösten inom mig kommer kanske inte prata mer nu.
Han besegrade tystnaden när han kom, men han lämande den kvar bakom sig när han reste.
P lämnade mig bakom sig och fortsatte framåt med någon annan. Jag trodde att det var över, men P kom tillbaka igår, förolämpade mig, berättade hur omogen jag var och drog sedan igen, allt för att jag höll mig undan Ps väg för att jag inte ville att P skulle behöva dras ner av mitt lidande. Jag är glad att P är lycklig, jag ville bara inte titta på när det hände. Men nu händer det och han hatar och ignorerar mig. Det känns som en mardröm.
Han dök upp för två dagar sedan. Han fick mig att tro att jag levde i en dröm. Ps syn på mig förvandlade den till en mardröm. Han återvände idag, men nu, bara några timmar senare, är Han borta igen. Permanent. Jag vet inte vart Han tog vägen eller varför personen fick honom att genast behöva radera sitt konto, jag vet bara vad hon heter här på Emocore. Nu kommer jag för alltid att vara ett förbipasserande ögonblick för honom, om äns det. Vi pratade i över 12 timmar men nu är allt jag har kvar en lapp med ett användarnamn som inte finns registrerad på någon annan sajt.
Jag ville bara att P skulle vara lycklig utan att själv behöva förfalla mer än vad jag redan har gjort. Jag har varit ett blödande sår de ensama nätterna jag legat halvt sömnlös och försökt att hålla tillbaka tårarna, men jag såg till att vad som än hände så skulle P aldrig behöva se eller känna blodsdropparna. Jag ville dyka ner i det förförande djupet Han ustrålade. Han fick mig att plötsligt känna mig så hemma - allt var nytt och det fanns oändligt med potential.
Nu har jag förlorat båda två och jag vet inte vad jag gjorde fel. Allt jag vet är att jag är ensam. Hatad. Ignorerad. Kvarlämnad.
Varför?
Man måste satsa för att vinna - så vad händer när man inte längre har något kvar att spela på?
