Att inte kunna andas

14 oktober 2013 kl. 00:56

---

En gång andades jag, och din andedräkt var mitt syre

---

Aldrig för ett ögonblick kan jag glömma att ni saknas från mitt liv. Aldrig för ett ögonblick kan jag försöka komma vidare, för varje dag som går bygger vidare mina minnen vilka skapar stenen rest till era minnen – stenen jag aldrig någonsin kommer kunna passera. Kanske är det mitt öde att för evigt försöka klättra över stenen som tjänar, från mitt barnsliga och hopplösa perspektiv, änden av den väg vi delade tillsammans. Kanske är jag menad att försöka fortsätta vandra stigen vi nött upp tillsammans tills mina ben ger upp och jag andlös ligger på marken, gapandes efter ett sista andetag innan mina svaga fingrar till slut ger upp sitt grepp kring hoppet om dig.

Kanske är jag menad att luta min rygg mot denna sten och stilfullt vänta tills vi tillsammans under mossan blir till ett, bortglömda men tillsammansväxta.

Kanske var läxan att jag borde ensamt ha vandrat vidare kring denna krök vi tillsammans levde i, men den chansen har oss sedan länge passerat förbi. Allting har passerat oss förbi.

---

En dag kvävdes jag, och din frånvaro var min död

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---