Att sakna sin farfar

28 april 2015 kl. 22:16

---

The things my father said
Would make me a better man

---

För ungefär fyra år sedan brukade jag hälsa på min farmor och farfar ungefär en gång i veckan. Vi pratade mest bara om hur de hade haft det när de växte upp, hur världen förändrats och vilka visdomsord dom hade. Min farfar brukade säga om mycket, från rökning till homosexualitet, att "jag fattade inte smak för det men alla är olika, vem är jag att tycka illa om någon bara för att vi har olika smak" (fast han sa det på en väldigt bruten svenska då han var krigsflykting från Lettland efter andra världskriget)

Farfar dog för ungefär tre år sedan, och kvällen han försvann ringde min pappa mig dels för att berätta nyheterna och dels för att önska att jag inte "skulle vara allt för ledsen" över att det hände. Jag har - har så många sagt - ändå alltiv kvar minnena från honom.

Men nu, tre år senare, så kan jag inte hur jag än försöker att se hans ansikte framför mig. Jag kommer ihåg lärdommarna han lärde mig, men jag kan inte se hans ansikte eller höra hans röst.

Jag önskade att jag hade kunnat göra mer. Jag önskar att jag varit mer.

Min farmor höll i en slags biografi över min farfar så att hans barnbarn skulle kunna få en inblick i hansuppväxt, men idag så känner hon inte ens igen mig när jag hälsar på. Den farmorn jag kände och älskade är lika borta som min farfar är - bara ett skal finns kvar.

Jag saknar dom så mycket just nu. Jag saknar vem jag var för fyra år sen. Jag saknar mitt liv för fyra år sen.

Saknad.

---

Oh mama, if you could've only seen
Everything I've done and where I've been
There's nothing more that you can do
It's gone beyond what you can't help me through
An emptiness has covered me
Oh mama, she can't save me

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---