Att ta sanningsserum

4 juli 2015 kl. 19:43

---

"I Wish I'd died instead of lived
A zombie hides my face
Shell forgotten
with its memories
Diaries left
with cryptic entries

And you don't need to bother;
I don't need to be
I'll keep slipping farther
But once I hold on,
I won't let go 'til it bleeds"

---

"Jag tror att det aldrig kommer sluta göra ont " ord vi alla har fått, och kommer fortsätta få, höra tills våra öron begår harakiri och hjärnan för alltid blockat ut den meningen från dess ordföråd. Men, trots att jag har hört den frasen så ofta från så många olika människor, så kan jag faktiskt inte säga med full klarhet vad de menar med det. Jag ser två logiska alternativ:
1) Vad som nu inträffat som har fått dig att känna den här smärtan i hjärat kommer aldrig att gå över.
2) Vad du nu genomgår kommer att hända igen, för livet fortsätter och ibland, även i ett bra liv, så kommer dåliga och smärtsamma saker hända i alla fall då och då.

Jag kan inte hjälpa att känna att alternativ 2 är det mer intelektuella av de två, medan 1 är en väldigt stor emotionell upplevelse, som kan vara rent traumatisk, men som kankse, som alternativ 2 implicirar, må vara det första steget mot ett nytt liv, eller snarare än ny syn på vad livet är och vilken makt det har att påverka oss.

Varför rablar jag på om all den här semantiska skiten? För att jag om är ärlig så har jag inte mått bra den senaste veckan. Faktum är att jag tror att jag genomgår en fas av mitt liv då jag har fallit ner i alternativ 1-tänket. Just idag (därav namned sanningsserum - en ledtråd att vad jag kommer säga är min fullständigt ärliga attityd om det jag skriver just nu:

Jag ska säga genast att jag absolut inte har snubblat tillbaka till P och börjar gräva upp något tidigare förhållande; personen som jag nu känner mig förådd av var en person som försökte övertala mig om att min relation till P kanske inte var så hälsosam. Det var en person som sade till andra vänner att "om du gör illa Ash på något vis så kommer jag bokstavligen att mörda dig." Jag tror att det funkar för ingen i den gruppen av människor har någonsin gjort mig heller. Det hade inte den här personen heller, tills nyligen. Två gånger gav personen upp kontakten med mig utan att förklara varför eller vad som hänt. Personen kom senare tillbaka och sa att hen ändrats och att det bara var en "dålig fas" av hans liv.

Jag trodde hen.

Han är borta igen.

Arg?
Besviken?
Förådd?
Förkrossad?
Ledsen?
Förvirrad?

Mina känslor tycks ändras från minut till minut - från sekund till sekund - men det känns för mig som omöjlgt att bryta mig loss från kedjorna hen de senaste åren har virat kring mig, och när det nu verkar vara över så kommer jag att sjunka igen. Inte till min döds - det här inte något slags självmords brev av något slag - men jag tror att smärtan jag redan känner kommer förvärras, och allt det här å sido - all kunnskap om det förflutna, om förnuft, om hoppfullhet - så kan jag fortfarande inte sluta hoppas på att hen en dag kommer komma tillbaka, be om förlåt, och att jag i alla fall kan få en cirkel i det självdestruktiva varvet som verkar vara definitonen av vårt förhållande.

En karusell av lidande, sinnessjuk lycka, av självhat och krossade förhoppningar.

Och jag är inte stark nog att kliva av.

---

"I get nervous, perverse, when I see her it's worse
But the stress is astounding
It's now or never she's coming home
Forever"

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---