Att skriva om en gråsparv

10 oktober 2013 kl. 16:38

---

Kan man inte få dem att gilla en så får man dem att skratta. Kan man inte få dem att skratta så gör man dem arga. Om man inte kan göra dem arga så gör dem ledsna och du har äntligen hittat en känsla ni har gemensamt.

---

Idag skrev jag en saga. Eller snarare skrev ner en saga jag burit inombords ett tag. Den är lite lång så jag förstår om du inte orkar läsa fram till slutet, men här är i alla fall en erfarenhet jag delar med en liten gråsparv:

Det fanns en gång en liten gråsparv, och eftersom hon var så liten kan hon bara ha levt ett litet liv. Hon hade bröder och systrar men på något sätt var hon annorlunda. Det var i alla fall vad de andra tyckte, för trots att hon själv inte kunde se det så kvittrade de om hur olik hon var. Kanske var det en bra sak att vara annorlunda ibland, men så kände inte vår sparv. Istället blev hon ledsen och, ännu värre, rädd. När hennes mamma matade sina ungar så stod vår sparv utanför. Hon ville inte tränga sig på. Hon livnärde sig på smulorna som fanns kvar, för när hon åt ensam så syntes det inte hur annorlunda hon var vilket hon tyckte var väldigt skönt.

De andra sparvungarna, som hade roligt tillsammans, var modigare och starkare än vad vår sparv var. En efter en dök de ned från boets kant och testade sina vingar. I början var de bara borta en kort stund innan de kom hem igen, men ju mer de flög desto mer vågade de, och ju mer vågade desto längre bort kunde de flyga. Vår lilla sparv tittade på ibland och var förundrad över hur vackra hennes syskons siluetter var mot den klara himlen och hur snabbt de kunde komma från marken till trädens toppar. Snart var hon ensam kvar i boet, som nu inte kändes så litet utan plötsligt väldigt stort och tomt.

En dag samlade den lilla sparven allt sitt mot hon hade i hennes lilla bröst och hoppade långsamt, men bestämt, fram till nästets kant. Hon tittade inte ner, för hon visste att det bara skulle ge hennes rädsla mer makt över hennes hjärta, och med ögonen igenstängda gjorde hon äntligen som alla de andra små gråsparvarna och dök ner från sitt hem och på jakt efter ett nytt liv.

Tyvärr fanns det något vår lilla sparv inte visste om. Hon var annorlunda från sina syskon för hon lät alltid dem äta först och åt bara det lilla som fanns kvar. Hon var annorlunda från de andra fågelbarnen för hon vågade inte lämna sitt hem. Men, och tragiskt nog upptäckte hon det inte förens nu, hon var också annorlunda från alla andra flygande fåglar i att hon hade för få fjädrar på sina vingar. Hur hon än sträckte på dem och hur hon än flaxade så närmade sig marken envist, som att den rusade uppåt lika fort som hon föll ner.

Den lilla sparven stängde återigen sina ögon. Hennes nya liv varade inte lika länge som hon hade hoppats, och snart mötte hon marken. Vår lilla gråsparv är annorlunda från de andra fåglarna som svävar i himlen, för hon ligger nu trasig på marken, hennes ögonlock hoppressade och berövad på livet.

---

~ Fin ~

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---