Att någon kommer tillbaka

21 oktober 2013 kl. 15:26

---

En chans att förlora

---

Hon har flyttat tillbaka till Norrköping; till mitt hem. Det känns fruktansvärt. Hopplöst. Paralyserande. Att bara tänka på det får mig känna en smärta inom mig.

Men varför?

För att jag är rädd att stöta på henne? Det måste vara det, för absolut inget annat förändras av att hon bor här igen. Mina vänner känner henne inte. Min fiendes vänner känner henne, och kanske mina vänners vänner, men det är för avlägset för att rationellt kunna känna så starka och hemska känslor över. Alltså måste det vara tanken på att träffa henne som gör mig så illa.

Undrar vad som skulle hända om vi sågs. Det är inte sannorlikt att vi skulle stöta på varandra alls, men låt oss fundera över det. Det finns två möjligheter, vad jag kan se: antingen så stannar hon och vi pratar, vilket i sin tur, teoretiskt sett, kan sluta i två olika scenarion. Antingen går samtalet bra (vilket jag vet är omöjligt, och kan därför inte hoppas på), eller så slutar det väldigt, väldigt tilla (vilket jag vet att det skulle göra om vi nu råkade träffas och hon råkade vilja prata med mig).

Jag tror att om vi ossannorlikt nog stöter på varandra så kommer hon nästan helt säkert ignorera mig, eller kanske öka takten och halvjogga förbi. Detta skulle kännas väldigt, väldigt jobbigt, men det vore mindre väldigt, väldigt jobbigt än att hon stannar och pratar med mig för det skulle garanterat sluta ännu värre.

En del av det som gör ondast är ovissheten; att inte veta hur hon känner. Om vi inte stöter på varandra, och det är inte troligt att vi kommer göra det, så kommer jag aldrig veta. Således hoppas jag kanske att vi möts och att hon ignorerar mig och går förbi. Det är den sannorlika utkomsten av det osannorlika mötet. Kanske borde jag inte vara så rädd.

I teorin.

---

Med en risk att vinna

---

Jag kommer inte bita dig för att du kommenterar.

---