Nihilums blogg
35 år. Bor i Norrköping, Östergötlands län. Är offline
Senaste inläggen
Att skriva om drömmar av en solig dag3 juli 2016 kl. 17:49
Att svika sig själv
19 september 2015 kl. 17:17
Att ta sanningsserum
4 juli 2015 kl. 19:43
Att sakna sin farfar
28 april 2015 kl. 22:16
Att vilja att ha gett mer
19 april 2015 kl. 16:53
Att ha haft en våldsam kväll på sitlla vatten
8 juli 2014 kl. 22:51
Att träffa sin gamla chef
25 maj 2014 kl. 12:40
Att se någon förlora
10 mars 2014 kl. 21:20
Att uppleva 60 sekunder
14 februari 2014 kl. 23:26
Att ha haft en vän
25 januari 2014 kl. 19:40
Visa alla
Fakta
Riktigt namn: Ash Civilstatus: EnsamLäggning: Bisexuell
Intresse: Kreativitet
Bor: Kartong
Politik: Feminist
Dricker: Whisky
Musikstil: Metal
Klädstil: Hårdrock
Medlem sedan: 2013-09-03
Att bli inkörd till akuten
Igår var en ganska ovanlig dag.
Det var en väldigt känslomässigt påfrestande dag vilket är motsatsen till ovanligt men igår så blev det för mycket för min kropp. Jag hade haft skälvningar hela dan till och från, men runt klockan sex på eftermiddagen blev det för mycket. Jag svimmade, slog huvudet i en bänk och sedan i golvet där jag sedan låg med kraftiga kramper och med blod rinnandes ur mungipan (det visade sig efteråt att jag hade bitit hål i tungan på två ställen). Detta minns jag inte; smällen och chocken bankade bort minnet tillsammans med sinnet, vilket är en välsignelse då jag slipper minnas smärtan och skammen i att ligga och sprattla och skaka på ett golv.
Vad som hände därefter, däremot, minns jag rätt så väl trots adrenalinet som gick runt. Jag vaknade på golvet men kunde inte andas, och det enda jag kunde höra var mitt hjärtas vansinniga bultande vilket var så snabbt och hårt att allt annat drunknade i symfonin av vilda slag. Jag försökte andas djupt men jag fick inte in något syre. Jag försökte andas kvickt och skarpt men det gick lika illa det. Plötsligt kom det fram två män i gröna overaller och tittade ner över mig. Det var sjukvårdare som kollade till mig.
Det är lustigt hur stark en förnekelse kan vara att den kan vara så envis att man försöker dölja det som är uppenbart synligt. De frågade om jag mådde bra och jag svarade att allt var okej. Det var det inte. De frågade om jag behövde åka till akuten och jag svarade nej. Det behövde jag.
Som tur var är de erfarna nog att inte lita på någon som just vaknat upp efter att ha svimmat så jag fick åka med i ambulansen till akuten. Jag hade 140 i puls och kände mig som någon som ligger döende i cancer där jag låg på britsen med en nål i armen och syrgastuber uppkörda i näsan; sådär helt hjälplös och förlamad som man känner sig när omvärlden rusar fram omkring en i sina svaga stunder.
När jag väl hade kommit fram till akuten så hade allting lugnat ner sig lite och efter några timmar fick jag åka hem igen. Jag ska få en hjärnröntgen, neurologiska test och vad mer de kan hitta på under utredningen om vad det var som låg bakom anfallet, men jag tror att det var min kropp som bara gav upp.
Jag har haft det väldigt svårt att fokusera och tänka på sistone allt jag har haft är känslor som driver mig till platser jag inte vill vara på men jag tror att allt dramat igår faktiskt hjälpte lite. Även när jag låg där på golvet så kändes det skönt på något vis; som att jag var frisläppt från ångesten och saknaden. I dina öron låter detta antagligen hemskt konstigt, eller kanske patetiskt, men smärtan från krampanfallet var som en semester från vad jag genomgår emotionellt i vanliga fall.
Det är klart att jag, nu efteråt, får dras med lite av båda då jag har ett värkande jack i huvudet, en uppsvullen tunga och fortfarande har svårt att stå och gå ordentligt, samtidigt som minnena jag fick en paus ifrån på akuten långsamt kommer tillbaka, men jag uppskattar att ha en del av båda: balansen mellan det fysiska och psykiska, mellan det intellektuella och emotionella. Kroppen skulle inte klara att alltid luta åt ett håll, och jag behövde känna den tippa över så att det kunde ta stopp.
But I've found out the hard way
Nothing is what it seems
Logga in för att kommentera