Minnen från förr

Jag har ingenting kvar, bara fraktioner av minnen. Jag försöker jaga dom i mitt konstanta tillstånd men jag kommer aldrig fram. Det är nästan som att någon eller något håller mig tillbaka. Men det kan även vara för att jag nu är ett tomt skal fyllt med oförlåtna dåd. Är detta konsekvenserna för mina handlingar: Att bli strandad på en plats där bortglömda själar irrar i ovisshet? Här består färgpaletten endast av gråskaligt hat och blodröda floder som påminner mig om min mors fuktiga röda läppar. Det är ensamt här men jag är inte själv. Omgivningen består av en lång allé, där träden har brunnit ner och en syrlig doft av död tränger sig tätt inpå en. Jag har vant mig nu och lukten tilltalar mig. Men även om det får mig att må bra så är det mörkt här och alla är ensamma. Fruktan inför morgondagen delar vi alla, det är det enda vi har gemensamt: Att utlida ännu mer tid i oändligheten. Fastän jag är rädd för morgondagen som komma skall, om det nu finns någon och om gryning kan leva utan skymning, så är det inte den fruktan som jag avskyr mest. Han kommer tillbaka, varje dag och gör mig påmind om min plats.

Det känns nästan som om jag återföds på nytt utan att dö. Om och om igen likt galten som drivit skräck i mig från mina drömmar. Jag vet inte vem jag är, vart jag är eller hur jag kom hit. Jag vet inte mer än att det här är långt ifrån normalt. De få minnen jag får tag i förklarar inte mycket men vad jag förstår av det lilla jag har kvar så saknar vi alla något. Jag är inte ensam här men jag äcklas av eran närvaro. Ni är precis som ni var innan. Det spelar ingen roll vart ni tar er för ni tar er aldrig ut ur era fängslade rutiner. Vilka skepnader ni än har kommer ni tillslut alltid hit där jag befinner mig just nu - Till livets ändhållplats. Eller till en mittpunkt i livet då du försöker leta efter något större än vad du själv är medan du undgår att se hur du sakta försvunnit i din resa. Detta är den livsflykt min far alltid talat om och som alltid kommer finnas kvar i era hjärtan.