Plågor för glädjen

Det är inte alla som finner sig själva och inser vilka de egentligen är. Men det är inte alla som vill gå under ytan och ta reda på det heller. Hur hanterar man det faktum att hur mycket man försöker rentvå sig så förblir man det man skapats till, hur smutsig man än har blivit skapad? Att redan som ung inse att min egen brist på sympati bara var ett frö av det mörker som så fort växte i mitt inre skrämde mig och jag kunde inte längre agera efter egen vilja. Med tiden lärde jag mig acceptera den jag var, den jag skulle bli och sakta lärde jag mig älska känslan av gränslöshet när jag försvinner in i djupet av den jag verkligen är – i den tystnad där jag hör hemma. Det som för världen betraktas som vidriga tankar blev min fristad, bortom de dömande blickarna från min omgivning. Vansinnessången som ekat i mitt huvud hade aldrig tidigare varit så ljuvlig som i det tomrum jag bar inom mig. Men att tvingas se konsekvenserna av mina handlingar, av mitt val att låta mig övertas, har nu fått mig att inse att det är jag själv som lever i den lögn jag kämpat för att undkomma.

I en lögn av hoppfullhet att kunna överkomma vad min far lärt mig, för att bli en bättre människa, har jag blundat för vad jag verkligen har gjort. Jag har givit plågor för glädjen inom mig i tron om att det jag gjort var rätt. Allt lidande som uppstår när jag sluter mina ögon. Hur kunde jag inte se våldet jag utfört, allt hat jag har skapat eller den sorg som alltid fanns där jag var? Hur kunde jag undgå att, i mitt hårda arbete för att inte bli som min far, se hur jag i slutändan blivit hans jämlike? En man vars syn på världen är vriden, till vilken ingen kommer sörja vid hans grav, är jag nu det vidriga avskum jag alltid ämnat att bli. Först nu inser jag att min kropp alltid varit och alltid kommer förbli det verktyg jag skapats till så länge jag låter honom stanna kvar i mitt huvud. Det måste få ett slut.

Jag sluter mina ögon och återkommer till denna tomma plats återigen: Platsen likt något innan födseln men efter döden. Men jag ser inte längre möjligheterna genom samma ögon. Jag är trött på att leva i denna bedrövelse och skulle kunna döda för att få komma till verkligheten igen. Det liv jag skapat här är inte längre vad jag hoppats på. Jag måste hitta en väg ut ur mitt huvud. Jag faller ner på mina bara knän och blickar upp mot min avbild i skyn medan jag knyter mina händer och ber honom ta mig härifrån. Allt jag får till svars är ett hånskratt som ekar tillbaka i min omgivning och sedan total tystnad. Runtom mig finns inget annat än horisonten och en röst som upprepande gånger viskar ”du tar dig aldrig ut”. Rösten blir allt starkare och till slut har viskandet blivit till ett skrik, som om någon stod rakt framför mig. Jag kan till och med känna doften av den multna andedräkten. Är detta den stora frågans svar som jag har letat efter: Att jag aldrig tar mig ut?