Livsflykts blogg

Tvingad att se den spegelbild som reflekteras dag för dag. Som en gång var så vacker, som en gång var så full av liv. Ungdomlig och kreativ. Jag startade min resa igenom livet för att gradvis förändra mig till något mörkare långt bortom mina förväntningar. Tankar så djupt präglade av ondska blev till slut en verklighet jag omöjligt kunnat förbereda mig för. Jag blev ett redskap; tvingad att lyda under den tyrann som växte inom mig. Hade jag från början fått veta vart mina steg skulle föra mig hade detta liv aldrig existerat, men tiden har redan flutit förbi. Det du nu kommer att få höra är min bild av världen där utanför. Utanför dom tunna väggarna, där likgiltiga människor släpar fötterna efter sig i hopp om förståelse. Ni är som parasiter, ni närar på andra som en obotlig sjukdom. Men jag är inte heller felfri. Det var ingen som ville se den varelsen jag bekom att bli. Så nu tar jag det enda rätta beslutet och när du hör det här är allting över, bara minnen finns kvar. Det du nu kommer att få uppleva är min vridna bild av världen från början till sitt slut.

Jag har ingenting kvar, bara fraktioner av minnen. Jag försöker jaga dom i mitt konstanta tillstånd men jag kommer aldrig fram. Det är nästan som att någon eller något håller mig tillbaka. Men det kan även vara för att jag nu är ett tomt skal fyllt med oförlåtna dåd. Är detta konsekvenserna för mina handlingar: Att bli strandad på en plats där bortglömda själar irrar i ovisshet? Här består färgpaletten endast av gråskaligt hat och blodröda floder som påminner mig om min mors fuktiga röda läppar. Det är ensamt här men jag är inte själv. Omgivningen består av en lång allé, där träden har brunnit ner och en syrlig doft av död tränger sig tätt inpå en. Jag har vant mig nu och lukten tilltalar mig. Men även om det får mig att må bra så är det mörkt här och alla är ensamma. Fruktan inför morgondagen delar vi alla, det är det enda vi har gemensamt: Att utlida ännu mer tid i oändligheten. Fastän jag är rädd för morgondagen som komma skall, om det nu finns någon och om gryning kan leva utan skymning, så är det inte den fruktan som jag avskyr mest. Han kommer tillbaka, varje dag och gör mig påmind om min plats.

Det känns nästan som om jag återföds på nytt utan att dö. Om och om igen likt galten som drivit skräck i mig från mina drömmar. Jag vet inte vem jag är, vart jag är eller hur jag kom hit. Jag vet inte mer än att det här är långt ifrån normalt. De få minnen jag får tag i förklarar inte mycket men vad jag förstår av det lilla jag har kvar så saknar vi alla något. Jag är inte ensam här men jag äcklas av eran närvaro. Ni är precis som ni var innan. Det spelar ingen roll vart ni tar er för ni tar er aldrig ut ur era fängslade rutiner. Vilka skepnader ni än har kommer ni tillslut alltid hit där jag befinner mig just nu - Till livets ändhållplats. Eller till en mittpunkt i livet då du försöker leta efter något större än vad du själv är medan du undgår att se hur du sakta försvunnit i din resa. Detta är den livsflykt min far alltid talat om och som alltid kommer finnas kvar i era hjärtan.

Var dag passerar jag andra människor vars liv jag aldrig kommer att dela; vars bild av världen givit färger ingen annan kan se. Så förblindade i era egna verkligheter att ni inte kan uppfatta de andra liv som pågår omkring er. Ingen som kan stanna upp och se förbi den tavla ni själva målat upp föreställande fiktion av en värld ni hoppas leva i. Ingen vill se förbi denna tavla som döljer den kalla verkligheten vi alla befinner oss i. Utan att se och utan att höra kan hela världen stå i brand medan ni fortsätter era roller som sken i era egna verkligheter. Var dag passerar jag människor omkring mig med så mycket glädje, så mycket misär - enorma mängder uttryck så nära varandra men utan sympati eller uppmärksamhet åt någon annan än sig själv. Andra människors blir blott spöken i era ögon just för att det är enklare att blunda åt andra och låtsas att världen är den ni väljer att se. För er är jag blott ett ansikte dolt i periferin men för mig själv är jag en kung utan dess like och vi betyder så lite för varann. Jag ser på er alla medan jag sakta går längs gatan. Bortskämda slynglar, präktiga kärringar, hopplösa fyllon och tanklösa arbetare. Men en av er fångade speciellt min uppmärksamhet. Hennes leende var likt alla andras: ytligt för att dölja hennes riktiga känslor.

Vägran att se bortom den tunna målning framför henne var tung och skulle tillslut omvändas till ett nederlag mot vad hon hoppades komma undan. Skulle jag gått vidare kanske leendet varit kvar än idag, men även jag bär på en vägran för tung för att bära. En vägran mot den skönhet hon valt att bli för att dölja det vackra inre bara jag kan njuta utav - den underbara svaghet som fyllde hennes ansikte och den osäkerhet som lös över hennes kropp. Till en början skulle man kunna tro att det var kärlek som förde oss samman men även om jag älskade henne så var det i slutändan min plikt att visa henne sanning som blev grunden för det liv vi tillsammans skulle skapa. Det var min uppgift att blotta den rännsten hon så naivt låtit sig se rättvisa i. Hennes motstånd var betydelselöst, hennes missnöje var oviktigt, bara hon i slutändan kunde se världen för var den var. Men mot all förmodan skulle det alltid finnas en bit kvar av den lögn hon levt hela sitt liv. En liten förhoppning om att hennes syn på världen inte gått förlorad utan förts vidare - till vår son.

Vid barnsben levde jag bland stängda dörrar, gömd från vad min far ansåg vara "begränsande fantasier" och jag blev tyglad att lära mig hans vägar. Jag förväntades låta min oskuldsfullhet kastas åt sidan för att lyda utan att tvivla på det syfte han påstod att jag tjänade. Det barn som borde ha funnits inom mig var tvungen att växa upp för att inte förgiftas av den falskhet han så illa fruktade skulle bli en del av mig. Och ett barns förmåga att finna glädje ur det lilla var en förmåga jag förlorade till hans vilja. Lek var förbjudet, det skulle bara missleda mig, så istället fick jag sitta på mitt rum – ensam. Bland stängda dörrar befann jag mig i min egen tystnad och jag kunde inte längre se bortom det mina ögon visade mig. Färger blev till nyanser, musik blev till ljud och drömmar bleknade för att sedan försvinna i den kalla verklighet han gjorde mig del av. Med endast mig själv som sällskap skapade jag min egna lilla värld där de mörkaste tankarna blev tillfredsställda av ren avsky. Den enda jag kunde vända mig till var min mor. Det finns bara ett fåtal personer som tilltalar dig genom livets vägar och i mina ögon var hon himmelsk. Hon hade ett leende som kunde ta bort smärta men det varade bara för stunden. Hennes röda läppar gjorde avtryck på min hud som jag lät vara kvar som tröst för mig själv. När jag hade varit olydig brukade hon närma sig vid mig. Hennes mjuka händer smekte mig sakta uppifrån och ner. Det var en tröst ifrån de kränkningar han utsatte mig för. Hon gjorde rätt vid mig men inte ens hon kunde stoppa hans illdåd som härjade inuti. Han är min största mardröm - Ett odjur som förstör allting i sin väg.

Mor gjorde sitt bästa för att ge mig stöd och för att låta mig skapa mina egna bilder av lycka men även hon hade gått förlorad i vad far kallade verkligheten. Varför ville han så bestämt att vi skulle vara en del av detta? Kunde han inte se den tomheten han skapade? Han var så väl medveten om att faktumet han förespråkade var en kall och hård värld men ändå lät han glädje komma i andra hand just för att sanningen var första prioritet. Det kanske känns som en simpel sak att förkasta de idéer han lärde ut men att redan från födseln endast präglas av vad han ansåg var rätt gör en blind för vad som mer finns där ute. Han var min far, min idol, så hur skulle jag som ung pojke kunna förstå att det jag gjorde var fel om det var det enda jag kände till? Motvilligt lärde jag mig tillslut ändå älska min uppfostran och vad den gav mig. Jag började känna hur mitt perspektiv på livet tog form och det gladde mig, för jag var inte längre tom. Jag fick en grund att stå på som jag så länge saknat.

Ibland befinner jag mig på en plats där lidande aldrig upphör. Där tomheten själv är så andefattig
att bara mörker kan överleva. Det är svårt att sätta fingret på vart jag vistas någonstans.
I denna sinnevärlden finns varken tid eller otid, natt eller dag. Det känns som om jag är instängd i ett trångt utrymme, omringad av döda människor som ligger nakna ovanpå varandra
samtidigt som röster kallar på mitt namn. Allt som dom säger verkar så logiskt, klokt och verkligt. Men långt där inne vet jag att det inte är någon där. Jag testar att skrika så högt jag kan men till svars får jag bara verkligheten framför mig.

Med tiden kunde jag känna hur något inom mig växte och fyllde det tomrum jag så länge haft inom mig. Jag välkomnade det, vad det än var, eftersom så länge jag kunde minnas hade jag varit ensam inombords. Fars lära om vad som var viktigt här i livet hade tömt mig på det liv som borde funnits där på insidan. Så bara att få känna nånting så starkt som den känslan gjorde mig upprymd, förväntansfull och glad. Uppslukad av hoppfullhet blundade jag dock för vad som verkligen började ske inom mig och kunde inte se hur mina tankar sakta började vända sig emot mig. En klaustrofobisk känsla började krypa längs min ryggrad och blev allt starkare ju mer jag insåg att varje dag byggdes efter samma ideal. Jag började se hur mina rutiner inte var annat än fångenskap i min vardag, hur mina plikter alltid varit bojor som skulle hålla mig kvar och att den friheten jag trodde jag hade egentligen tvingade mig stanna inom redan förutbestämda vägar. Den allt för bekanta känslan av meningslöshet spred sig djupare in i mitt huvud där fars ord härskade över allt annat: "Du är inget mer än jord. Jord, i vilken de grödor jag sått ska nära dig i resten av ditt liv". Hans röst skar i tankarna på mig. Hur jag än försökte att bli av med honom kunde jag inte sluta leva i den värld han hade visat mig; iden värld där dagar inte längre passerar.

Pånyttfödd i samma skepnad för att långsamt plågas och ätas upp inifrån. Varje dag. Pånyttfödd för att återigen behöva uppleva gårdagens misär jag så hoppfullt önskat att få lämna bakom mig. Den känsla jag så öppet välkomnat hade nu blivit det fängelse där jag, till fars nöje, skulle spendera resten av mitt liv. Hans mörka verklighet var nu det enda jag kunde se. Allt hopp om att återfå den barndom han stulit var borta och mitt enda val blev att finna mig i den värld han satt mig: i mitt hem. Med lärdom av att hemmet var min enda plats blev det också min egna lilla fristad där bara jag och mig själv befann oss. Det blev allt svårare att urskilja vad som tillhörde verkligheten och vad som var mitt sanna jag. Jag lärde känna mig själv kanske allt för väl vilket gjorde det svårt att ta mig ut ur mig själv. Men jag fann en annan väg som istället ledde mig längre in - i mitt sinnes ljuva utbrott.

Tiden kom ikapp, åldern hade tagit fart och jag var nu vuxen nog att fatta egna beslut. Det hade gått många år innan jag verkligen förstod vad som pågått inuti vårt idylliska hus i förorten. Men som tur var fanns alltid kvinnan i mitt liv hos mig och hennes ömhet fick mig alltid att njuta. Trots de kvällar där far skrikit och slagits tills han helt enkelt inte orkade mer fanns hon alltid där i mörkret för att hålla om mig medan jag gråtit mig till sömns. Till fars missnöje förstås, för med åren hade en svartsjuka vaknat inom honom och jag var inte längre ensam om de hårda slag han så länge använt som straff mot olydnad. Dagar gick och jag kunde bara se på medan han slog henne tills hon inte längre kunde skrika. Hon bara låg där i sängen bland de blodiga lakanen och tog slag efter slag eftersom hon visste att de bara skulle komma fler vad hon än gjorde. Men tillslut en dag kände jag hur min egen ilska blev mer än bara en känsla. Det blev likt en hand som styrde mig, med fullständig kontroll över hela min kropp, mot köket där jag fattade en kniv och först då förstod jag vad som var på väg att ske. Och jag gillade det. Med lätta steg närmade jag mig sovrummet där fars stönande från alla slag ekade ut i en stadig puls. Handen förde mig allt närmare tills jag tillslut kunde se honom. För en sekund frös jag till och det fasta grepp som fört mig hit var nu borta men när jag såg far höja näven ännu en gång visste jag att det var hans sista.

Jag rusade fram med endast ett mål i åtanke och stack honom med kniven strax under hans revben. Ilskan i hans skrik övergick snabbt till ren smärta när han kände bladet i sin kropp. Jag drog kniven ur honom och såg hur hans tidigare ondska i sin blick istället ersatts med lidande. Våra ögon möttes, han tystnade, vilket ledde till en stunds tvekan i mig och han såg på mig med något som skulle kunna vara förlåtelse men även stolthet. Jag äcklades av att se på honom efter alla dessa år som fånge under hans tyranni och jag kände hur jag tappade kontrollen medan jag tog kraft för att göra ett sista hugg. Livet försvann snabbt ur honom när kniven skurit sig in igenom hans tinning och framför mig föll hans döda kropp mot golvet. Han hade alltid varit död i mina ögon, så vad spelade det för roll om jag gjorde det officiellt? Jag tittade ner på honom, badandes i sitt eget blod där vid mina fötter, sedan lade jag mig bredvid mor i sängen och höll om henne likt de kvällar hon hållt om mig. Allt jag ville var att förklara hur allt skulle ordna sig men istället låg vi båda där – tystade av vad som precis hade skett. Och allt jag kunde höra var bara mina egna tankar: "Vad har jag blivit?"

Trots detta becksvarta landskap kan jag se former i luften, likt norrsken utan färger. Tunna linjer i som svärmar ut från horisonten längs den dunkla himmelen i natten jag befinner mig i. Jag ser ansikten, natur, byggnader men framför allt ser jag mig själv. Slukad i linjernas myller står jag orörlig med ett leende och blickar tillbaka djupt in i mina ögon. Bilden av mig själv löser upp och jag hör ett skrik nära där jag står. Jag ser mig omkring, men allt är öde. Skriket fortsätter, genomträngande och gällt, ett skrik i plågor jag aldrig tidigare hört. Ytterligare en gång ser jag mig om och denna gången ser jag en kittel inte så långt borta. Jag sätter fart mot den; skriket blir allt starkare. Kitteln kokar, men jag ser varken eld eller ånga. Ur vattnet ser jag hur ett huvud från en galt flyter upp från ytan och ser mig i ögonen. För en sekund kan jag känna hur blicken ser igenom mig för att sedan låta mig känna den tortyr den befinner sig i. Hettan är obeskrivlig, men jag kan inte skrika. Jag kan bara stå och se på hur galten gör ett sista skärande skrik innan den försvinner ner under ytan igen och i samma stund slutar vattnet att koka. Jag ställer mig vid kittelns kant och tittar ner i vattnet som nu färgats rött. Allt jag ser är mig själv.

Chansen till ett nytt liv var en underbar möjlighet för att starta om på nytt. En möjlighet jag ville ta till vara på fullo. Men jag kunde känna hur mina tankar ville annat; hur de bad mig att leva ut de drömmar jag haft sedan barnsben. Varje dag blev en kamp för att behålla förståndet medan jag lyssnade på deras bedjan om att låta mig uppfylla den kärlek jag alltid burit inom mig. Jag gjorde mitt bästa för att låta tankarna tyna bort men trots en ständig kamp för att behålla kontroll så varar det inte för alltid. Jag lät tillslut mina hämningar ta över mig och jag kunde bara se på genom glas hur jag styrdes likt en docka mot de fantasier jag aldrig ens anat fanns inom mig. Jag försökte hindra mig själv men jag var lika mycket ett offer – maktlös utan hopp. Jag var lika mycket en docka utan vilja likt den kväll då jag såg mig själv ta min fars liv.

Jag öppnade dörren långsamt och det skapade en strimma med ljus över täcket när jag klev in i sovrummet. Trots mörkret när jag stängde dörren bakom mig kunde jag fortfarande se glansen av skräck i dina ögon medan jag klädde av mig framför dig. Du liksom jag själv visste vad som var på väg att hända men vi båda var fast utan möjlighet att fly. Jag ville blunda men jag förblev maktlös, endast förmögen att se på medan mina egna händer gled under din blus längs din likbleka kropp. Din hud var så len. Så mjuk. Så kall. Jag knäppte försiktigt upp blusen, knapp för knapp, men det var sättet jag log på som skrämde dig. Jag minns fortfarande hur du ynkligt bad mig att sluta. Hur du försökte se in i mina ögon och hoppades bli skonad denna kväll. Men det var redan försent. Ditt skrik ekade i väggarna, dina tårar rann längs dina kinder och tillslut gav du upp för att motvilligt göra dig martyr åt min kärlek. Jag äcklades av mig själv och hur jag kunde utnyttja dig så men samtidigt kunde jag inte undgå att njuta. Jag fick ett rus av den lust som spreds i min kropp och av den värme som uppstod när jag kysste din nakna hals. Du låg där blottad, smutsig och kall medan jag stönade åt det behag som flöt i mig. Vi visste båda att detta bara var en början men frågan var om jag fortfarande var ett offer. Jag såg dig i ögonen och hoppades se den förlåtande blick som alltid funnits där men jag möttes av ingenting. Den lyster som en gång smyckat din blick var nu borta och allt jag möttes av var dina livlösa ögon innan du vände dig bort från mitt ansikte.

Helt plötsligt blir hela bakgrunden ljus, speglar fokus mot mig och blottar den nakenhet som omfamnar mig. Instängd i ett hörn försöker jag förstå påföljderna från mina gärningar men för första gången på länge kan jag istället äntligen känna sötman från den frestelse som givits till mig. Jag börjar trivas här. Det är något som tilltalar mig tillräckligt för att stanna kvar här. Någonstans bland allt elände finner jag lust att fortsätta förverkliga mina drömmar i denna fantasivärld. Här kan jag leva ut alla mina handlingar till det yttersta, så som jag innerst inne alltid velat. Jag njuter av de behag som denna värld gett mig och beger mig allt längre in i den djupa frånvaron jag skapat här.

Allt jag ville var att du skulle se vårt liv tillsammans genom mina ögon och uppfatta vår glädje så som jag upplevt den. Att jag själv på något sätt skulle kunna få dig att känna samma värme som du givit mig under hela mitt liv. Jag valde att stanna vid din sida som skydd mot verklighetens avsky för att ge dig allt du någonsin hade kunna tänkas behöva. Du var mer säker än du någonsin varit i mitt förvar, avskild från smutsen där ute, men det hindrade dig inte från att yttra ditt missnöje. Trots dina protester kunde jag inte svika dig eftersom att jag bara ville ditt bästa. Min plikt var att hålla dig säker och det gjorde jag allt för, men du var för blind för att se bortom vad du kallade fångenskap. Även om du påstod att du hatade mig kunde du aldrig förklara varför du ständigt återvände för att låta din kropp bli ett verktyg för mitt utnyttjande, trots att du gjort allt du kunde för att undvika min närhet. Detta var vår kärlek, varför kunde du inte se det? Du kunde låtit din avsky bli tolerans och se hur den bild som en gång var ren ondska förvandlas till något du hade ansett behagligt. Alla de intima stunder vi delat, all den ilska vi tillsammans förträngt, detta var vår romans vi så länge varit ämnade för. Två själar så nära bundna vid samma liv att vi omöjligt kunde strunta i vart tiden till slut ville att vi skulle hamna. Du var mer för mig än bara min mor: du var mitt livs största kärlek och min enda chans till glädje här i livet.

Under hela min uppväxt hade du funnits där som en säkerhet, ett löfte, om att saker inte skulle kunna bli värre så länge du fanns nära. I gengäld var jag ditt hopp om att livet som du tidigare hållit kärt inte gått förlorat. Jag lät mig övertalas att dagen skulle komma då jag inte längre skulle vara plågad av den demon jag bar inom mig, men du såg förbi den självförvållade lögn jag så blint intalat mig. Skönheten inom dig gick förlorad. Det liv som en gång fyllde dina ögon slocknade och jag insåg att den du en gång var sakta tynat bort framför mig. Jag blev åter besegrad av mina önskfulla tankar och min längtan om att en dag förändras till det bättre. Ovetande blev jag lämnad och sakta förseglad i denna mörka dimma där jag en gång börjat.

Det är inte alla som finner sig själva och inser vilka de egentligen är. Men det är inte alla som vill gå under ytan och ta reda på det heller. Hur hanterar man det faktum att hur mycket man försöker rentvå sig så förblir man det man skapats till, hur smutsig man än har blivit skapad? Att redan som ung inse att min egen brist på sympati bara var ett frö av det mörker som så fort växte i mitt inre skrämde mig och jag kunde inte längre agera efter egen vilja. Med tiden lärde jag mig acceptera den jag var, den jag skulle bli och sakta lärde jag mig älska känslan av gränslöshet när jag försvinner in i djupet av den jag verkligen är – i den tystnad där jag hör hemma. Det som för världen betraktas som vidriga tankar blev min fristad, bortom de dömande blickarna från min omgivning. Vansinnessången som ekat i mitt huvud hade aldrig tidigare varit så ljuvlig som i det tomrum jag bar inom mig. Men att tvingas se konsekvenserna av mina handlingar, av mitt val att låta mig övertas, har nu fått mig att inse att det är jag själv som lever i den lögn jag kämpat för att undkomma.

I en lögn av hoppfullhet att kunna överkomma vad min far lärt mig, för att bli en bättre människa, har jag blundat för vad jag verkligen har gjort. Jag har givit plågor för glädjen inom mig i tron om att det jag gjort var rätt. Allt lidande som uppstår när jag sluter mina ögon. Hur kunde jag inte se våldet jag utfört, allt hat jag har skapat eller den sorg som alltid fanns där jag var? Hur kunde jag undgå att, i mitt hårda arbete för att inte bli som min far, se hur jag i slutändan blivit hans jämlike? En man vars syn på världen är vriden, till vilken ingen kommer sörja vid hans grav, är jag nu det vidriga avskum jag alltid ämnat att bli. Först nu inser jag att min kropp alltid varit och alltid kommer förbli det verktyg jag skapats till så länge jag låter honom stanna kvar i mitt huvud. Det måste få ett slut.

Jag sluter mina ögon och återkommer till denna tomma plats återigen: Platsen likt något innan födseln men efter döden. Men jag ser inte längre möjligheterna genom samma ögon. Jag är trött på att leva i denna bedrövelse och skulle kunna döda för att få komma till verkligheten igen. Det liv jag skapat här är inte längre vad jag hoppats på. Jag måste hitta en väg ut ur mitt huvud. Jag faller ner på mina bara knän och blickar upp mot min avbild i skyn medan jag knyter mina händer och ber honom ta mig härifrån. Allt jag får till svars är ett hånskratt som ekar tillbaka i min omgivning och sedan total tystnad. Runtom mig finns inget annat än horisonten och en röst som upprepande gånger viskar ”du tar dig aldrig ut”. Rösten blir allt starkare och till slut har viskandet blivit till ett skrik, som om någon stod rakt framför mig. Jag kan till och med känna doften av den multna andedräkten. Är detta den stora frågans svar som jag har letat efter: Att jag aldrig tar mig ut?

Jag ser mig i spegeln men jag kan inte längre se mig själv. Där står du, hånleendes åt mina tafatta försök att bli av med dig, utan några som helst tecken på medlidande för vad du har utsatt mig för. Låt mig känna ilskan i mitt blod! Jag vill inte bara vet att den finns. Jag vill få utlopp för mina smärtor, få skrika ut i aggression, men blir ständigt tystad av din vilja att styra. Trots alla mina försök att slå mig fri din kontroll står du alltid där för att njuta av min misär. Det finns ingen drog som kan blinda mig, för allt jag ser är de lidande du är och alltid har varit. Trots alla de kvällar jag desperat har försökt dricka bort åsynen av dig har jag ändå i slutändan alltid stått där i min berusning - helt maktlös mot dina ord. Lämna mig nu, din jävla tyrann; Ut ur mitt huvud! Jag har tagit ditt liv förut och jag kan göra det igen. Jag är inte längre rädd, för jag har inget kvar här i världen att förlora. Du har stulit min barndom, du har stulit min kärlek och du har stulit hela mitt liv, men när jag väl har gjort mig av med dig så har jag inte längre levt förgäves.

Jag lyfter ner spegeln från väggen med med båda händerna och jag kan nästan känna dina andetag inom mig när jag ser ilskan i din blick. För en stund kan jag känna en tvekan för trots allt: När du väl är krossad så är jag ensam, utan någon som lyssnar. Utan min egen reflektion. Men det enda som betyder något just nu är att se dig krossas framför mig. Med all styrka inom mig lyfter jag spegeln så högt jag orkar för att sedan kasta den med all min kraft mot väggen där den suttit. Jag kan känna ditt motstånd och hur du sliter i min kropp för att hindra mig, så jag skriker ut all förträngd ilska, all smärta och allt hat för att slita mig ur ditt våld. Inga sista försök till att överta mig igen, för både du och jag vet att det redan är försent. Ljudet av glas som splittras ekar i rummet likt toner som tillsammans bildar den underbaraste melodin i mitt liv. Skärvorna lägger sig utspridda längs hela det kala golvet och pryder hela rummet med ett klart och glittrande ljus. Aldrig tidigare har jag känt så mycket som just nu i denna stund men känslorna betyder ingenting. Jag har åter blivit det skal som jag en gång varit, eller snarare alltid har varit, och allt jag hoppats få utav detta går nu förlorat inom mig. Segern i denna stund blev istället en förlust jag aldrig väntat mig, som lämnar mig ensam i min egen tystnad för att ruttna. Först nu inser jag sanningen bakom de ord som han alltid låtit upprepa i mitt huvud: Jag tar mig aldrig ut.