Livsflykt

Var dag passerar jag andra människor vars liv jag aldrig kommer att dela; vars bild av världen givit färger ingen annan kan se. Så förblindade i era egna verkligheter att ni inte kan uppfatta de andra liv som pågår omkring er. Ingen som kan stanna upp och se förbi den tavla ni själva målat upp föreställande fiktion av en värld ni hoppas leva i. Ingen vill se förbi denna tavla som döljer den kalla verkligheten vi alla befinner oss i. Utan att se och utan att höra kan hela världen stå i brand medan ni fortsätter era roller som sken i era egna verkligheter. Var dag passerar jag människor omkring mig med så mycket glädje, så mycket misär - enorma mängder uttryck så nära varandra men utan sympati eller uppmärksamhet åt någon annan än sig själv. Andra människors blir blott spöken i era ögon just för att det är enklare att blunda åt andra och låtsas att världen är den ni väljer att se. För er är jag blott ett ansikte dolt i periferin men för mig själv är jag en kung utan dess like och vi betyder så lite för varann. Jag ser på er alla medan jag sakta går längs gatan. Bortskämda slynglar, präktiga kärringar, hopplösa fyllon och tanklösa arbetare. Men en av er fångade speciellt min uppmärksamhet. Hennes leende var likt alla andras: ytligt för att dölja hennes riktiga känslor.

Vägran att se bortom den tunna målning framför henne var tung och skulle tillslut omvändas till ett nederlag mot vad hon hoppades komma undan. Skulle jag gått vidare kanske leendet varit kvar än idag, men även jag bär på en vägran för tung för att bära. En vägran mot den skönhet hon valt att bli för att dölja det vackra inre bara jag kan njuta utav - den underbara svaghet som fyllde hennes ansikte och den osäkerhet som lös över hennes kropp. Till en början skulle man kunna tro att det var kärlek som förde oss samman men även om jag älskade henne så var det i slutändan min plikt att visa henne sanning som blev grunden för det liv vi tillsammans skulle skapa. Det var min uppgift att blotta den rännsten hon så naivt låtit sig se rättvisa i. Hennes motstånd var betydelselöst, hennes missnöje var oviktigt, bara hon i slutändan kunde se världen för var den var. Men mot all förmodan skulle det alltid finnas en bit kvar av den lögn hon levt hela sitt liv. En liten förhoppning om att hennes syn på världen inte gått förlorad utan förts vidare - till vår son.