Undergången

Vid barnsben levde jag bland stängda dörrar, gömd från vad min far ansåg vara "begränsande fantasier" och jag blev tyglad att lära mig hans vägar. Jag förväntades låta min oskuldsfullhet kastas åt sidan för att lyda utan att tvivla på det syfte han påstod att jag tjänade. Det barn som borde ha funnits inom mig var tvungen att växa upp för att inte förgiftas av den falskhet han så illa fruktade skulle bli en del av mig. Och ett barns förmåga att finna glädje ur det lilla var en förmåga jag förlorade till hans vilja. Lek var förbjudet, det skulle bara missleda mig, så istället fick jag sitta på mitt rum – ensam. Bland stängda dörrar befann jag mig i min egen tystnad och jag kunde inte längre se bortom det mina ögon visade mig. Färger blev till nyanser, musik blev till ljud och drömmar bleknade för att sedan försvinna i den kalla verklighet han gjorde mig del av. Med endast mig själv som sällskap skapade jag min egna lilla värld där de mörkaste tankarna blev tillfredsställda av ren avsky. Den enda jag kunde vända mig till var min mor. Det finns bara ett fåtal personer som tilltalar dig genom livets vägar och i mina ögon var hon himmelsk. Hon hade ett leende som kunde ta bort smärta men det varade bara för stunden. Hennes röda läppar gjorde avtryck på min hud som jag lät vara kvar som tröst för mig själv. När jag hade varit olydig brukade hon närma sig vid mig. Hennes mjuka händer smekte mig sakta uppifrån och ner. Det var en tröst ifrån de kränkningar han utsatte mig för. Hon gjorde rätt vid mig men inte ens hon kunde stoppa hans illdåd som härjade inuti. Han är min största mardröm - Ett odjur som förstör allting i sin väg.

Mor gjorde sitt bästa för att ge mig stöd och för att låta mig skapa mina egna bilder av lycka men även hon hade gått förlorad i vad far kallade verkligheten. Varför ville han så bestämt att vi skulle vara en del av detta? Kunde han inte se den tomheten han skapade? Han var så väl medveten om att faktumet han förespråkade var en kall och hård värld men ändå lät han glädje komma i andra hand just för att sanningen var första prioritet. Det kanske känns som en simpel sak att förkasta de idéer han lärde ut men att redan från födseln endast präglas av vad han ansåg var rätt gör en blind för vad som mer finns där ute. Han var min far, min idol, så hur skulle jag som ung pojke kunna förstå att det jag gjorde var fel om det var det enda jag kände till? Motvilligt lärde jag mig tillslut ändå älska min uppfostran och vad den gav mig. Jag började känna hur mitt perspektiv på livet tog form och det gladde mig, för jag var inte längre tom. Jag fick en grund att stå på som jag så länge saknat.

Ibland befinner jag mig på en plats där lidande aldrig upphör. Där tomheten själv är så andefattig
att bara mörker kan överleva. Det är svårt att sätta fingret på vart jag vistas någonstans.
I denna sinnevärlden finns varken tid eller otid, natt eller dag. Det känns som om jag är instängd i ett trångt utrymme, omringad av döda människor som ligger nakna ovanpå varandra
samtidigt som röster kallar på mitt namn. Allt som dom säger verkar så logiskt, klokt och verkligt. Men långt där inne vet jag att det inte är någon där. Jag testar att skrika så högt jag kan men till svars får jag bara verkligheten framför mig.