Inom förloppet av ett liv

Jag ser mig i spegeln men jag kan inte längre se mig själv. Där står du, hånleendes åt mina tafatta försök att bli av med dig, utan några som helst tecken på medlidande för vad du har utsatt mig för. Låt mig känna ilskan i mitt blod! Jag vill inte bara vet att den finns. Jag vill få utlopp för mina smärtor, få skrika ut i aggression, men blir ständigt tystad av din vilja att styra. Trots alla mina försök att slå mig fri din kontroll står du alltid där för att njuta av min misär. Det finns ingen drog som kan blinda mig, för allt jag ser är de lidande du är och alltid har varit. Trots alla de kvällar jag desperat har försökt dricka bort åsynen av dig har jag ändå i slutändan alltid stått där i min berusning - helt maktlös mot dina ord. Lämna mig nu, din jävla tyrann; Ut ur mitt huvud! Jag har tagit ditt liv förut och jag kan göra det igen. Jag är inte längre rädd, för jag har inget kvar här i världen att förlora. Du har stulit min barndom, du har stulit min kärlek och du har stulit hela mitt liv, men när jag väl har gjort mig av med dig så har jag inte längre levt förgäves.

Jag lyfter ner spegeln från väggen med med båda händerna och jag kan nästan känna dina andetag inom mig när jag ser ilskan i din blick. För en stund kan jag känna en tvekan för trots allt: När du väl är krossad så är jag ensam, utan någon som lyssnar. Utan min egen reflektion. Men det enda som betyder något just nu är att se dig krossas framför mig. Med all styrka inom mig lyfter jag spegeln så högt jag orkar för att sedan kasta den med all min kraft mot väggen där den suttit. Jag kan känna ditt motstånd och hur du sliter i min kropp för att hindra mig, så jag skriker ut all förträngd ilska, all smärta och allt hat för att slita mig ur ditt våld. Inga sista försök till att överta mig igen, för både du och jag vet att det redan är försent. Ljudet av glas som splittras ekar i rummet likt toner som tillsammans bildar den underbaraste melodin i mitt liv. Skärvorna lägger sig utspridda längs hela det kala golvet och pryder hela rummet med ett klart och glittrande ljus. Aldrig tidigare har jag känt så mycket som just nu i denna stund men känslorna betyder ingenting. Jag har åter blivit det skal som jag en gång varit, eller snarare alltid har varit, och allt jag hoppats få utav detta går nu förlorat inom mig. Segern i denna stund blev istället en förlust jag aldrig väntat mig, som lämnar mig ensam i min egen tystnad för att ruttna. Först nu inser jag sanningen bakom de ord som han alltid låtit upprepa i mitt huvud: Jag tar mig aldrig ut.