Ditt sista andetag

Tiden kom ikapp, åldern hade tagit fart och jag var nu vuxen nog att fatta egna beslut. Det hade gått många år innan jag verkligen förstod vad som pågått inuti vårt idylliska hus i förorten. Men som tur var fanns alltid kvinnan i mitt liv hos mig och hennes ömhet fick mig alltid att njuta. Trots de kvällar där far skrikit och slagits tills han helt enkelt inte orkade mer fanns hon alltid där i mörkret för att hålla om mig medan jag gråtit mig till sömns. Till fars missnöje förstås, för med åren hade en svartsjuka vaknat inom honom och jag var inte längre ensam om de hårda slag han så länge använt som straff mot olydnad. Dagar gick och jag kunde bara se på medan han slog henne tills hon inte längre kunde skrika. Hon bara låg där i sängen bland de blodiga lakanen och tog slag efter slag eftersom hon visste att de bara skulle komma fler vad hon än gjorde. Men tillslut en dag kände jag hur min egen ilska blev mer än bara en känsla. Det blev likt en hand som styrde mig, med fullständig kontroll över hela min kropp, mot köket där jag fattade en kniv och först då förstod jag vad som var på väg att ske. Och jag gillade det. Med lätta steg närmade jag mig sovrummet där fars stönande från alla slag ekade ut i en stadig puls. Handen förde mig allt närmare tills jag tillslut kunde se honom. För en sekund frös jag till och det fasta grepp som fört mig hit var nu borta men när jag såg far höja näven ännu en gång visste jag att det var hans sista.

Jag rusade fram med endast ett mål i åtanke och stack honom med kniven strax under hans revben. Ilskan i hans skrik övergick snabbt till ren smärta när han kände bladet i sin kropp. Jag drog kniven ur honom och såg hur hans tidigare ondska i sin blick istället ersatts med lidande. Våra ögon möttes, han tystnade, vilket ledde till en stunds tvekan i mig och han såg på mig med något som skulle kunna vara förlåtelse men även stolthet. Jag äcklades av att se på honom efter alla dessa år som fånge under hans tyranni och jag kände hur jag tappade kontrollen medan jag tog kraft för att göra ett sista hugg. Livet försvann snabbt ur honom när kniven skurit sig in igenom hans tinning och framför mig föll hans döda kropp mot golvet. Han hade alltid varit död i mina ögon, så vad spelade det för roll om jag gjorde det officiellt? Jag tittade ner på honom, badandes i sitt eget blod där vid mina fötter, sedan lade jag mig bredvid mor i sängen och höll om henne likt de kvällar hon hållt om mig. Allt jag ville var att förklara hur allt skulle ordna sig men istället låg vi båda där – tystade av vad som precis hade skett. Och allt jag kunde höra var bara mina egna tankar: "Vad har jag blivit?"

Trots detta becksvarta landskap kan jag se former i luften, likt norrsken utan färger. Tunna linjer i som svärmar ut från horisonten längs den dunkla himmelen i natten jag befinner mig i. Jag ser ansikten, natur, byggnader men framför allt ser jag mig själv. Slukad i linjernas myller står jag orörlig med ett leende och blickar tillbaka djupt in i mina ögon. Bilden av mig själv löser upp och jag hör ett skrik nära där jag står. Jag ser mig omkring, men allt är öde. Skriket fortsätter, genomträngande och gällt, ett skrik i plågor jag aldrig tidigare hört. Ytterligare en gång ser jag mig om och denna gången ser jag en kittel inte så långt borta. Jag sätter fart mot den; skriket blir allt starkare. Kitteln kokar, men jag ser varken eld eller ånga. Ur vattnet ser jag hur ett huvud från en galt flyter upp från ytan och ser mig i ögonen. För en sekund kan jag känna hur blicken ser igenom mig för att sedan låta mig känna den tortyr den befinner sig i. Hettan är obeskrivlig, men jag kan inte skrika. Jag kan bara stå och se på hur galten gör ett sista skärande skrik innan den försvinner ner under ytan igen och i samma stund slutar vattnet att koka. Jag ställer mig vid kittelns kant och tittar ner i vattnet som nu färgats rött. Allt jag ser är mig själv.