Mitt sista kapitel

Besvikelsen är det enda som jag kan tänka på. Men hur mycket jag än låter den fylla mig så påverkar den mig inte; Den är bara luft för mig. Hur mycket jag än skulle ge för att få känna sorgen jag vet uppstått i min förlust så har jag nu kommit till den punkt i mitt liv då min kropp tillslut gett upp. Allt jag hatat och allt jag älskat har försvunnit och kvar lämnas jag som ett tomt skal vars syfte jag inte längre kan se. Jag har spelat min roll och ridån har gått ner. Föreställningen är nu över, så vad finns kvar för mig på denna scen som en gång varit mitt liv? Jag är fri att göra vad jag vill, jag är fri från hans röst som så länge styrt mig, men ändå står jag här hjälplös och inkapabel att fatta egna beslut. Inte ens i stånd till att uppleva de känslor som jag får. Sanningen har tillslut hunnit ifatt mig för att låta mig inse att det nu är dags för mitt sista kapitel.

Repet känns tungt i mina händer medan jag gör i ordning snaran som jag snart ska ha runt min hals. Jag knyter repet runt en bjälke i källartaket och ser noga till att knuten inte lossnar. Allt är nu färdigt för min avfärd. Jag ställer mig på stolen under bjälken, rycker hårt i repet ett par gånger och drar sedan snaran runt min hals. Jag kan känna hur mitt hjärta slår men det är varken hårdare eller snabbare än förut. En stadig och långsam puls helt opåverkad av det faktum att dessa slag är de sista som kommer slås. Slagen lugnar mig och med ett sista andetag sparkar jag undan stolen under mina fötter. Snarans grepp om min hals dras kraftigt åt med ett ryck och jag får inte längre luft. Inom mig kan jag känna hur panik sprider sig och hur min kropp febrilt gör de försök den kan för att överleva. Men till ingen nytta. Alla tankar, alla rörelser, ja allt inom mig saktar in och det sista jag ser är en pojke ensam i mörkret. Så hoppfull men så blind.