Ett brev till mig själv och ett förtydligande.

Jag inser att min blogg är rätt mörk, och det är av en väldigt enkel anledning: det är då jag behöver skriva av mig. Bryr jag mig om någon så läser jag gärna om deras vardag, men jag är totalt ointresserad av vad främlingar handlat på Ica idag eller vad de tycker om regnet såvida jag inte finner något intressant i dem och jag antar att folk skiter lika mycket i de detaljerna gällande mig. Därmed skriver jag inte om min vardag och allt det tråkiga och menlösa utan skriver av mig när behovet kommer. Eller ja, det har jag gjort ytterst lite på senare tid, men det är generellt så jag har använt bloggen. Bloggen har för mig alltid varit ett sätt att sortera känslor, att skriva av mig och att anonymt berätta om mitt liv.

Edit: Det är inget fel med att använda sin blogg som en dagbok. Om man är intressant nog får man ju läsare och jag har lika mycket respekt för det som jag har för folk som använder sin blogg i annat syfte. Men jag är inte såpass intressant att någon skulle bry sig om min vardag, särskilt med tanke på att jag inte lägger ut bilder på mitt face eller något annat, och därmed skippar jag vardagspratet.

I det stora hela ser mitt liv väldigt bra ut idag, även om det inte framkommit de sista inläggen eftersom att jag varken är särskilt kreativ eller har något större intresse av att berätta om min vardag när allt är frid och fröjd. I min drogfrihet har jag inte alltid haft det lätt; sexuellt våld, annat fysiskt våld, förlorandet av otaligt många vänner och annat som tärt på psyket har ingått, men fan vad bra jag har mått också. Och fan vad stolt jag är över mig själv. Mitt liv är bortom mina vildaste förväntningar och tacksamheten för att jag är drogfri är obeskrivlig. Jag har inte alltid haft självrespekt och jag har fått jobba på känslor av skuld, skam, otillräcklighet och allt annat som ingår i att vara en beroende, men jag har kommit väldigt långt. Här är ett brev jag skrev till mig själv när jag mådde bra. Kreativiteten är som sagt inte på topp och mitt sätt att uttrycka mig försämras markant när jag inte är miserabel och framför allt, dessvärre, när jag inte är påtänd; men det är lika viktigt för det.

Du stirrar tillbaka på mig med den där kritiska, hatiska blicken
Fylld av tankar på vad som hade kunnat och vad som borde vara
På allt som har varit och allt som inte borde ha hänt
På allt du önskar att din hjärna inte skulle bevara

Jag ser förbittringen som vuxit under tiden jag misshandlat dig
Sorgen över sveket från den enda som alltid stått vid din sida
Du har aldrig förtjänat att krossas och vingklippas av mig
I min oförståelse och mitt mörker har jag alltid låtit dig lida

Äcklig, ful, patetisk, ensam och dödsdömd
Har jag upprepat att du är varenda dag
Min förmåga till ödmjukhet, förlåtelse och omtänksamhet var bortglömd
Jag var bara förmögen till ilska och att att förvärra alla dina känslopåslag

Snälla förlåt för hur fruktansvärd jag varit mot dig
För hur mycket jag konstant torterat din själ
Förlåt för att du aldrig fick någon kärlek av mig
För att jag under så många år aldrig behandlat dig väl

Jag ser sårbarheten i dina ögon
Jag ser hur trött du är på din konstanta strid
Jag ser det starka och värdefulla skymta igenom
Det som förtjänar att äntligen få någon sorts frid

Knappnålspupiller har vuxit till normalstorlek
Tunga ögonlock har äntligen blivit lätta
Jag vet att förgiftningen av dig var ett av mina största svek
Men lyckligtvis har jag den osannolika möjligheten att göra det rätta