Rehab och återvändo till misären.

Hej alla som stannat trots mina ständiga avbrott och mina mindre hoppfulla inlägg. Jag önskar att jag kunde komma tillbaka till er idag och säga att allt har gått så bra, att jag hittat mig själv och allt vad de rena säger och att jag är aningen mer stabil och pepp på livet. Så är inte fallet. Samma dag som jag kom hem från Portugal lånade jag pengar och tiggde mig in på bussen för att träffa honom, och så föll jag tillbaka in i det jag älskar (läs: hatar); in i värmen och det bomullsmjuka som hållit mig över ytan alltför länge. Jag har nog aldrig njutit så förskräckligt mycket av att bli penetrerad av ett vasst objekt som jag gjorde när jag bokstavligt talat sprang in på närmaste offentliga toalett och somnade på den skitiga stolen. Lukten av avföring och såpa har aldrig varit så fantastiskt vacker. Och så tänkte jag gång på gång att fan vad jag har saknat det här, trots att jag någonstans innerst inne visste att jag ljög. Någonstans, den sista dagen utomlands när jag lyssnade på Heroin med The Velvet Underground, så visste jag att det här inte var allt jag ville bli och allt jag ville uppnå. Men det blev så. Härom dagen växlade jag mellan att skrika med gråten i halsen att "JAG VILLE BLI NÅGOT MER ÄN DET HÄR HÄR" och att ligga under mitt fysiska och psykiska täcke och tänka att det vill jag inte alls.

Men det var okej ändå, ibland. Att vara ren. Att tänka utan att sluta täcket av substanser runt sin kropp. Att ligga i skuggan med musik i lurarna och blunda utan att tänka på Det eller vara påverkad av Det. Om ens för några sekunder. Det har fått mig att inse hur mycket jag har gått miste om när jag envisats med att uppleva. Hur cheesy det än låter, så finns det något att uppleva i livet som inte involverar att inta all skit man ser för att bara känna något mer. Och jag önskar så innerligt att jag visste det innan.

Jag har alltid varit envis och alltid velat gå emot allt som omslutit mig, till och med mig själv. När jag var yngre och någon bad mig att göra något så gjorde jag det inte direkt, bara för att faktiskt göra det senare under mina egna villkor. Jag gjorde det inte argt utan bara bestämt, som att det är så det ska vara. Så hade jag sagt det här till mitt yngre jag hade jag säkert inte lyssnat, även om jag hade velat säga att det skulle vara så. Jag var dömd till att hamna här, känns det som. Jag gick emot för mycket och gav upp för mycket, som min självrespekt och min vilja att klara livet. Men nu är det som det är, och jag är tillbaka. Nu ska jag blogga igen.