Romantiseringsnostalgi i drogens namn. (tw droger)

I mitt nyfikna lilla rotande efter minnen hittade jag denna dikt. En vanlig dikt om heroinet. Den är en relativt bra, men inte helt allomfattande (samt rätt förenklad) beskrivning av det som hände i livet, dag in och dag ut, men som inte skrevs ner just här. Jag skrev lite sporadiskt genom hela mitt aktiva, mycket är dock oavslutat mitt i meningar och mycket är helt obegripligt. Att tyda vad jag skrev för hand är i vissa fall omöjligt, men en hel del går att läsa och en hel del dikter (som var det jag skrev mest) har jag kvar. Mina kärleksdikter till drogen var alltid lika mörka, jag förstod ju att jag levde i misär, men någon kärlek fanns alltid där. En dödlig, destruktiv kärleksrelation helt enkelt. Jag bjuder på den här texten i alla fall, sådär på kvällskvisten.

"Insjunken i avskärmning, värme och outgrundligt självhat
En släckt cigarett mellan fingrarna som aldrig nådde till ett askfat
Ständigt jagande efter att vila i tillståndet mellan liv och död
Att vara så nära hjärtstopp som möjligt är mitt eviga levebröd

Dagar och nätter suddas ut i dimman av förgiftande blodomlopp
I dimman av substanser som bedövar mitt psyke och min kropp
Tusentals tankar som rinner ut i kritvit sand
Tusentals möjligheter och livshopp som aldrig kommer att gå i land

Svalkande somrar och värmande vintrar upprepas år efter år
Vi passerar vår årsdag varje gång vintern slår om till vår
Och vi firar den genom att använda mer än igår
Håller ihop tills mitt hjärta inte längre slår"