Beroendesjukdom & flyktbehov.

Ibland måste jag skriva av mig. Nu måste jag göra det. Ibland är jag trött på mitt liv.

Egentligen borde jag se allt det positiva i livet; jag lever, jag har fantastiska vänner, jag har ett program, jag är drogfri, jag är fri att fylla mina dagar med saker som är bra för mig, jag har ett jobb och en lägenhet och allt det där materiella som jag aldrig trodde att jag skulle ha. Listan kan göras lång. Ändå kan den, sjukdomen, slå över mig - kväva mig, slita sönder mig och lämna mig att gråta i ångest och desperation. Bara sådär. Mitt i allt det där som går så bra. Känslor av otillräcklighet, trauman som gör sig påminda, längtan efter att få stänga av igen, känslan av saknad, ilska, sorg och skam, återfall i gamla beteenden, längtan efter flykt. Skammen är för stark för att jag ska våga prata om det, även om jag har lärt mig nu att det är precis det jag ska göra. Jag skäms för att jag borde veta bättre när jag har varit drogfri i flera år, jag skäms för att min sjukdom gör sig påmind och läcker ut över alla aspekter av mitt liv även om det är det inte är annat än helt naturligt och helt normalt. När tårarna kommer och verkligheten blir överväldigande blir min första tanke fortfarande att jag vill stänga av. Jag vill inte känna. Jag har aldrig velat känna. Det bästa med att knarka var just det, att stänga av och att inte bry sig. Nu är jag fruktansvärt, äckligt närvarande i mina känslor och jag vill inte. Inte när de är negativa och trasar sönder mig. I sådana här stunder kan jag romantisera heroinet, en kamp skapas någonstans mellan sjukdomen och mitt sunda förnuft. Jag kan nästan se sidorna slåss med varandra. Mitt sunda förnuft slänger upp avskräckande minnen av död, äckliga gubbar och deras äckliga andedräkter och äckliga kukar, deras äckliga flämtanden, ändlösa begravningar, avtändningar, sjukhusvistelser, misär. Sjukdomen slänger upp minnen av bomullsmjuk trygghet, minnen av att ingenting spelar någon roll, total avskärmning och avstängning från allt vad verklighet heter, att knappt vara vid liv och framför allt att slippa känna. Så sitter jag där och försöker någonstans mata det sunda, det gör jag nu också, men fyfan vad slug sjukdomen är. Den filtrerar bort all misär och försöker lura in mig i ett långsamt självmord genom att försöka få mig att klamra mig fast vid minnen av det där som kunde tolkas som bra. Som inte var värt allt jag skapade runtom mig och inom mig. Och som inte ens var där till slut. De vackra rusen var bara minnen.

Jag ska inte tända på. Jag har inga planer på att göra det idag. Men känslan av att vilja stänga av slår ihjäl mig snart.