Ännu mer om sug.

Jag brukar kunna skriva någorlunda kreativt, välformulerat och välutvecklat och gjorde det även som svinhorsad på den här bloggen, men det är en sådan sörja i mitt huvud just nu att jag knappt ens kan fånga enstaka tankar som rusar runt därinne, än mindre få ner dem i ord. Jag har varit drogfri sedan juni 2015, till en början på tvång men så småningom av egen fri vilja, för visst hade jag kunnat tända på när jag kom tillbaka till Stockholm efter min vistelse på behandlingshem i skogen men det gjorde jag inte. På vita knogar kämpade jag vidare för att jag såg förödelsen jag ställt till med och för allt jag blev som jag aldrig ville vara.

Det var skittufft det första året. Det var turbulent, det var smärtsamt, det var vackert, det var det värsta jag varit med om och det var det bästa jag varit med om. I allt det mörka och det smärtsamma fanns dock hopp, och någonstans visste jag det, för i de tuffaste stunderna valde jag bort drogerna.

Nu är jag i en dipp som är djupare och intensivare än någon dipp jag varit i förut, det första året inkluderat. Varenda cell i min kropp skriker efter att få tända på. I december är det 5,5 år sedan jag tände på sist, men nu börjar jag tappa greppet. Nu börjar jag längta, jag känner desperationen, jag känner ångesten, jag känner besattheten kicka igång och jag tappar hoppet. Jag håller i mig. Men jag vet inte om jag klarar det.

Det här, om något, är bevis på att jag aldrig kommer att bli frisk.