Nuvarande sinnestillstånd och förlorade vänner.

Åh, en sådan jävla väldig berg- och dalbana detta är. Mitt liv och substanserna som förpestar och förbättrar och förstör det. Det är därför jag inte skriver här så ofta nu för tiden, för att mitt fokus har legat på upp- och nedgångarna jag befunnit mig i istället för på att dela med mig av dem för att dämpa känslorna det medför att hålla allt inom sig.

Just nu befinner jag mig för första gången på en lång tid hemma hos mig. Hjärtats långsamma, dämpande bultande fortsätter i bröstkorgen med envisa, hårda slag och andetagen har förlängts och försvagats av lugn. I ögonvrån ser jag de små märkena på mina renrakade ben, små prickar som utgör minnet av ett eget lugn, en egen tid och egen plats, en egen känsla och ett eget rus. Visst flyter dagar och år ihop i varandra men av varje dag bildas tillfälliga märken som påminner mig om vem jag är, mitt värde och mitt liv. Spår efter alla gånger mina ögon rullat tillbaka i min skalle samtidigt som ögonlocken fallit över dem och kroppen sjunkit in i . Jag har blivit så bra på det att märkena är nästintill professionella, så små att de bara märks av tränade ögon. Men visst är jag ändå min egen nåldyna.

Ser mig i spegeln med den där dova och dämpade blicken, befinner mig i tillståndet mellan att sväva och falla genom molnen, med den där kittlande känslan i kroppen. Eller så är det bara opiatkliningarna. Skuggorna dansar över väggarna igen, siluetter av blad och grenar tillhörande trädet utanför som gungar i vinden. Betraktar dem intensivt samtidigt som jag är disträ. Är definitionen av ett mellanting och ett extremfall. Vackert är det men det är lika fruktansvärt.

Så ser det ut. Så ser dagarna ut och så sjunker de ihop i varandra och linjen mellan måndag och tisdag och onsdag och torsdag krossas och flyter ut i småbitar.

Jag har förlorat min bästa vän. Inte på samma sätt som jag har förlorat alla andra mina vänner, utan på så sätt att han har lämnat mig. Han lämnade mig. Han slog mig och han hotade mig och han tog sönder mig men ändå var det han som gick. Det var jag som desperat byggde ihop oss och skrek att han skulle sluta och bad honom att inte skada mig mer. Så gick han. För att jag inte lyckades avsluta mitt missbruk när han ville det, trots oändliga försök att göra det. Och på något sätt visar det sig ändå att så många är precis som alla andra. Trots självutnämnd förmåga att acceptera och sympatisera så präglade våldet och hatet från hans sida hela vår relation och visst tog jag det, för att jag inte vågade något annat. Och efter varje slag och stryptag försvann jag in på hans toalett för att ta en fix och dämpa smärtan. För att sedan låta det hända igen. Och igen. För som missbrukare blir man så ofta tillsagd att ens värde har reducerats till 0. Man är äcklig och man är smutsig och man förtjänar slagen. Så vi tror på det, och vi tar det. Så många gånger har jag tagit emot slag utan att blinka.

Jag skrev aldrig om hans våld här. Inte för att han läser bloggen, inte för att han någonsin skulle kunna hitta den. Utan för att jag inte vågade inse själv vad han gjorde mot mig. Jag pratade inte om det för att jag inte ville uttala orden och förstå det jag sa. För att hans trygghet vägde upp för hans otrygghet. Och nu när han är borta har det gått upp för mig; och som jag förbannar mig för att jag inte sa hur det var - för att jag inte lät honom veta vilket jävla vider han är. Nu är han borta och kanske är det substanserna, eller så är det en kombination som innefattar substanserna, men någonting i mig är lättat. För att jag inte varje dag måste höra hur det är mitt fel att han är kär i mig, följt av slag och sparkar. För att jag inte varje dag måste höra att jag inte har något värde och att jag lika gärna kan tyna bort. Det är nästintill vackert. Och den här gången kan han inte ta den känslan ifrån mig.