Lite att inse och lite död.

Den här dagen, för ett år sedan, dog en av mina vänner. Och i det här livet dör alla som flugor och sopas under mattan och blir till statistik men vi är så mycket mer än så. Missbrukare som dör är bara missbrukare i mängden, som förvandlas till siffror i skolböcker med statistiska centralbyrån som källa. Men för oss är de inte en i mängden. De är enorma pusselbitar i våra liv och de är det som fick oss att skratta eller de som lade armarna om oss när vi skakade i abstinens, trots att det gjorde ont för oss båda. De är barn, vänner, ibland föräldrar, syskon och allt det där som alla andra också är. Men med en nål i armen är de ingenting.

Först tänkte jag tillägna det här inlägget till honom. Han som gick bort. Och cheesy nog så vill jag säga att han var den där människan som lyste upp hela rummet med sitt leende, och jag lovar och svär att det är sant. För mig var det åtminstone sant och det kommer alltid att vara det. Ni hade sett det om ni hade träffat honom, någonstans i en park vid Medborgarplatsen eller plattan eller långt ut mot Farsta eller Rågsved, någonstans på en mellanstation på den gröna linjen. Och det är leendet jag försöker tänka på när jag tänker på J men jämt och ständigt poppar andra fragment upp. Saker jag inte vill se eller minnas. När jag tänker på honom ser jag det där lätt blå, huden, och jag känner den där gripande känslan i bröstet som bara går att förstå när man sett en ung man ligga död framför en med trackmarks över hela armarna. Men när jag skrivit klart allt jag ville få ur mig insåg jag att det var på tok för grafiskt och på tok för knarkigt för emocore, och jag vill ju inte bli avstängd igen. Så jag tänkte berätta om något annat, något som inte involverar tårar och blå ansikten och hjälplösa skrik.

Jag har förstått på senaste tiden att jag inte riktigt förstår. Jag förstår inte världen jag har stigit in i. Pinsamt nog förstår jag inte ens att jag är en knarkare. Kan ni fatta det? Jag förstår inte, trots att jag så många gånger greppat verktygen i abstinens, att jag har problem med sådant där (jag ska inte använda några knarkord, admin). Jag förstår inte att jag har problem när jag stjäl pengar från mina föräldrar och har nummer till män som vill köpa mig i telefonboken. Jag förstår inte att jag har problem när jag kurar ihop mig till en boll i sängen och kvider i smärta varje gång jag inte fått i mig något på några timmar. Och det ligger väl i hur rädd man är för att inse själv. Det är kanske det första steget i alla de där jävla meningslösa programmen; att inse själv att man är fast i ett missbruk. Men bara ibland, i bara en sekund, kan jag faktiskt förstå. Och det är då fan i mig inte när jag är ren. Tvärtom. Och det har hänt några gånger. Det har hänt mitt bland substanser och smutsiga verktyg och halvstängda ögon. När man ser sig själv i spegeln och inser att man i morse inte brydde sig om att mascaran skulle vara perfekt. Sådana där små saker som man brydde sig om innan ens tankar vandrade iväg från ens vardagssysslor och fastnade på något annat. Något som till slut blev alla ens vardagssysslor. Då ser jag att jag är någon annan nu. Och den där någon annan var en kvinna jag aldrig på tusen år skulle hoppas att jag skulle bli. Men det blev jag ju. Här är jag, i egen hög person. En flicka som inte ens får köpa alkohol på systembolaget som redan är dömd till att tyna bort. Något sådant. Och jag är ganska säker på att jag kommer glömma bort det där när jag klär på mig hästmasken nästa gång (det där kan ni inte banna mig för).

Alla har problem säger de och det är givetvis sant. Men det hindrar mig inte från att finna ett visst lugn i att se att era problem inte är desamma som mina. Att se att trots att ni kämpar och att ni känner och lider lika mycket som jag gör, att ni inte är här. Det ger mig hopp att se att alla inte är här. Jag hoppas att det gör någon sense.

(Tack förresten för att ni inte slutar bevaka min blogg under sådana här omständigheter. Att ni finns kvar gör mig faktiskt motiverad. Ni är underbara. Puss, till och med.)