Tillbaka, på riktigt.

Nu är jag tillbaka, på riktigt, efter en jättelång (eller var den jättelång? Dagarna flyter ihop) paus från den här sidan. Ursäkta för att jag inte har hört av mig angående någonting alls, det har bara varit så mycket på senaste tiden. Jag har - kanske inte äntligen, men ändå äntligen - börjat känna heroinångesten krypa under huden de senaste veckorna. Inte i form av abstinens utan snarare i form av ilska riktad inåt för att jag hamnade här. Jag trodde aldrig på någon som sa att en dag kommer du vilja sluta för gott, för vem vill egentligen sluta med att få känna bestämda stunder av varm, lugn lycka?
Det är väl kanske inte det jag är arg för. För att jag så många gånger per dag penetrerar min hud med ett överlevnadsmedel jag själv valt. Det är väl mest för att jag har behövt skaka dem med all kraft i min kropp, för att jag har behövt slå deras ansikten och pressa upp deras ögonlock för att förgäves försöka möta deras livlösa blickar, för att jag vaknar varje dag och springer till byrån för att fiska upp en smutsig spruta och jag skiter fullständigt i vilken skit jag sätter i mina vener, för att jag sköljer samma sked gång på gång och kokar upp det enda som känns i månader av smuts.

Och det är de små sakerna man saknar. Att vakna på morgonen och se persiennmönstren på golvet, någorlunda utvilad efter att ha lagt sig ändå ganska sent, bara för att tänka att det är så skönt att det är helg. Att kunna ringa en vän och inte behöva planera in ett möte med en langare i samma veva. Att inte behöva stå på darrande ben i vinterkylan i timmar för att vänta på någon som inte dyker upp. Att se sig i spegeln och se att tjejen som ser tillbaka på en ser utvilad ut.

Det här började komma emot mig när jag träffade T i snöstormen. Han bad mig att vänta och jag väntade, för att se honom gående emot mig alldeles för sent med en liten flicka vid sin sida. Jag hatar barn men han är ju min langare och jag fick ändå ta och le och säga hej, bara för att vinna lite respekt hos en människa som lever på min misär. Hon svarade inte, bara vred lite på sin rosaklädda kropp sådär som barn gör, lätt leende, och höll sin högra hand i den vänstra. Hennes krusiga hår var uppsatt i två tofsar och hennes leende var sådär rent och äkta, sådär som bara barns leenden kan vara.

Härom dagen träffade jag T igen och han var väldigt disträ. Blicken var tom och tungan rörde sig inte rätt i munnen. Man frågar inte om sådana saker med sina kontakter utan ler bara och går vidare, tackar dem för att de försett mig med ännu en dags stabilitet. Den här gången behövde jag dessvärre sitta vid hans sida på tunnelbaneperrongen, och efter en lång tystnad som läckte ut över det hela så avbröt han den. Och så sa han att hans dotter var borta. Den lilla flickan som jag såg för några veckor sedan var borta för att hennes pappa säljer knark på gatorna i Stockholm. Och trots att jag i mitt huvud förbannade honom så jävla mycket för att han drar in barn i det här så behöll jag lugnet. Jävla idiot.
Hon är inte borta som i att hon är död, hon är bara borta som i att han har dragit ut hennes rötter hon satt i Stockholm och fört henne någon annanstans. Det är ju fint, kan man tycka. Men att hennes mamma fortfarande vandrar vid sin mans sida i Stockholm är inte lika fint. För dottern är ensam någon annanstans bara för pengarnas skull. Och jag vill faktiskt inte vara en del av det.

Ironiskt nog glömde jag att jag började skriva detta inlägg, och under pausen som uppstod smsade jag honom igen. För att få känna igen. Eller kanske för att få dämpas. Man vet ju inte vad längre. Och ungefär så mycket självrespekt och respekt för andra får man behålla när man kysser drogernas fötter. Jag skäms för att erkänna det, för att skriva det så öppet, men sanningen går ju inte att fly ifrån. Den är precis här. Och den tär och man tar och den tär och man tar mer. Definitionen av ond cirkel.

Detta skulle egentligen inte riktigt bli ett inlägg, det skulle mer vara en hälsning och en hojtning om att jag är tillbaka. Nu blev det en liten update också, men inte lika graciös som uppdateringarna man läser på twitter och facebook om att spaghettin är klar och barnen är påklädda. Jag önskar att det vore så.