Jag har ingen bra titel men visst är det droger det handlar om.

Det är så lustigt när man ser sig själv - sig själv för länge sedan - i någon man vandrar förbi. Barn, exempelvis. De där små ångestimmuna kropparna och de glada skratten. Ta det inte fel - jag hatar faktiskt barn. De är skrämmande, jobbiga små varelser som jag nästan alltid flyttar ifrån när de närmar sig mig på tågen och bussarna. Dessutom ska de alltid röra mitt hår trots att det inte är någonting särskilt med det alls, förutom att det är rött. Men jag kan inte låta bli att tyngas en aning när jag går förbi ett barn som var det där som jag var en gång i tiden. Sitter på pappas axlar och ler mot alla hen ser. Jag kom ut från toaletten på Burger King igår efter att ha fått i mig mitt överlevnadsmedel och med den bortblåsta abstinensen och det växande välmåendet vandrade jag igenom restaurangen mot utgången. Där satt ett barn och kollade oförstående på mig, medan mamman tog hennes hand och drog henne närmare sig. Som att jag var det där man skulle hålla sig borta ifrån. Jag blev den där man som barn inte förstod sig på - den där som kastade bort sitt liv för någonting meningslöst, med en synbart påverkad blick och med hela sin existens på botten av samhället. Hur blev det så?

Vi växte inte upp för att bli missbrukare. När vi var fem år gamla sa vi inte att när jag är tonåring så ska jag knarka. Den största myten är nog den om svagheten. Det krävs en jävla massa styrka för att orka leva i ett missbruk kan jag säga er. Visst får man sina stunder av lugn men det kaotiska runtom en är inte lätt att leva i, och att ständigt bevittna död och sorg är någonting som inte låter en vara hur många substanser man än sprutar, röker eller snortar. Ständigt kastas man fram och tillbaka mellan att kämpa för att leva och vilja ge upp för att dö. Och många av oss vill inte dö för att slippa livet i sig; det är missbruket vi vill komma ifrån. Och att ta sitt liv, det tar en jävla massa styrka det med. Så svaga är vi inte, inte så svaga som många tror.
Själv kommer jag från en familj utan missbrukarhistorik, med två högutbildade hard working föräldrar och är bosatt i en ganska rik del av Stockholm. Dessutom har jag alltid varit ett A-barn och har on top of that en IQ som är högre än medelmänniskans. När politikerna och människorna i allmänhet pratar om pundare så ska de alltid vara dumma, fattiga idioter som ändå inte hade någon framtid. Så är det inte. Alla jag känner som missbrukar hade kunnat ha en annan framtid. Så blev bara inte fallet.

Jag har länge försökt tänka på vad som fick mig och mina vänner att hamna här. De där personerna jag gick i samma klass med i lågstadiet, varför hamnade inte de här? Man hittar ofta anledningar i psykisk ohälsa och det är givetvis den största anledningen till att många börjar med droger, men jag känner otroligt många missbrukare som inte mådde dåligt innan de började missbruka. Och jag känner psykiskt sjuka människor som inte missbrukar. Vi alla är olika och det är väl där det ligger, det är därför jag funderar så mycket kring det. Jag har så många olika exempel på vänner som skiljer sig åt till hundrafemtio procent men som har en sak gemensamt och det är missbruket.

Nu låter det som att jag är allmänt outbildad när det kommer till droger. Så är inte fallet. Jag vet det här med potentiella orsaker; psykisk ohälsa, ärftlighet, gemenskap, grupptryck, impulsivitet, nyfikenhet, en blandning av allt som skapar en "perfect storm", hela det där köret. Jag skriver det här inlägget mestadels för att dela med mig av mina tankar till er. Vädra tankar och idéer och kanske få er att tänka. På varför ni är där jag är, på varför ni inte är där jag är. Jag hoppas att det sista alternativet passar in på er alla. Och jag förväntar mig inte att ni kommer att dela med er av era tankar till mig här, för det är ganska personligt - därav att jag är anonym här på emocore. Men om ni känner för det så får ni gärna slänga iväg en kommentar som handlar antingen om detta eller om något helt annat.