Att gå i skolan med ett heroinproblem (request).

Jag tänkte att ett kort, mer lättsamt inlägg kanske skulle vara en bra omväxling från mina ständigt meterlånga, mörka texter. Men det är ju inte mitt fel att det ni vill höra om är det hemska i det här och det förstår jag, för visst är det så himla mycket lättare att läsa & skriva om någonting tungt än vad det är att skriva om ens favoritdjur?

Snart är lovet slut för oss gymnasieelever. Helvetet börjar igen, ansträngningarna sätter igång och hjärnan börjar gå på högvarv dygnet runt. Åtminstone om man är en sådan där person som bryr sig om skolan; en sådan där person som jag dessvärre är. Jag trodde att det var illa nog att gå i skolan med sin psykiska ohälsa som påverkar en jämt, med den där ångesten som slår sig ut ur huden och panikattackerna som kommer vid de mest olägliga tillfällen. Men att gå i skolan på heroin, det är nästan värre.

Att vara i skolan när man tagit en fix eller tio är det inga större problem med. Nästan är det bättre att vara i skolan påverkad än vad det är att vara där då man är helt ren, då det får en att klara av dagarna galant. Ingen ångest, inga bekymmer, endast minskade pupiller och ökad motivation. Däremot klarar man inte dagarna lika galant när man slänger sig till toaletterna med jämna mellanrum för att spy i smärtsam, våldsam abstinens. Eller när man inte ens kommer dit för att det smärtar så fasansfullt mycket att röra på sig, och svetten får kläderna att klibbas mot kroppen och ens foundation att glänsa i T-zonen trots att ens hud är torr som en öken i vanliga fall.

Den här terminen har jag försökt sluta med heroin otaligt många gånger. Det har lett till att jag sällan har varit i skolan en hel vecka i rad. Jag kan nog räkna på båda händerna hur många hela veckor jag varit i skolan utan att skippa en endaste lektion, och jag som brukade vara den där eleven som aldrig var sjuk. Som alltid var där. Att få ett D har inte ens bekymrat mig, trots att jag brukade bli ack så besviken när jag fick något annat än ett A förr. Jag antar att heroinet tar över allt som varit viktigt för den personen man var.

Ingen i skolan förutom min närmsta vän vet om att jag har problem med droger, och inte heller märker någon det. Man tror nog att lärarna är mer uppmärksamma än vad de egentligen är. Jag har fått den frågan så många gånger; om någon märker att jag skjuter smack upp i mina vener gång på gång under skoldagarna. Men givetvis märker ingen det - jag är en höjdare på att verka relativt opåverkad även när min hjärna arbetar femtio procent långsammare än den vanligtvis gör.
Härom dagen började jag skriva med en person här på emocore som visade sig vara en bekant till mig, utan att han visste om att det var jag. När jag sa vem jag var blev han chockad; han hade inte kunnat gissa att personen som driver denna blogg även är den där personen han talat med på facebook. Och det säger väl ganska mycket.

Det här inlägget skrev jag mest för att det var ett förslag jag fick in och inte för att jag hade mycket att säga om ämnet. Nu i efterhand märker jag dock att det verkar som att jag inte riktigt har understukit tillräckligt hur mycket bättre det är att hålla sig borta. Å ena sidan fungerar skolan fantastiskt när man väl har heroin så det räcker ett bra tag framåt. Men å andra sidan är dina tankar endast klistrade på en och samma substans, abstinensen krossar din närvaro och allt vad motivation och viljestyrka heter spolas ner i toaletten med din spya. Vilken sida som väger tyngst får du välja själv.