Att sälja sin kropp.

Ofta får man höra och uppleva från olika håll och kanter att prostitution är något så främmande för svenskar. Det är någonting som inte händer, någonting som inte tar plats på Svergies gator. Jag får även så ofta höra att prostitution är någonting som man väljer, att det är ett arbete likt ett kontorsarbete. Och när jag ser mina vänner i ögonen, med tårar som tränger förbi heroinets känslodämpning, då förstår jag inte hur någon kan tro att det är frivilligt. För att bli våldtagen flera gånger per dag är ingenting man innerst inne vill.

Jag har blivit våldtagen. Mer än en gång. Och första gången jag blev våldtagen var i mina tidiga tidiga tonår. Det är någonting jag inte berättar för några av mina riktiga vänner och det är något jag håller för mig själv, något som bara jag vet om och försöker trycka bort. Varje dag undviker jag att se på min kropp när jag duschar, om jag ens klarar av att ta av mig kläderna, och varje dag kommer jag på mig själv med att skrubba på samma plats extra länge för att ta bort smuts som bara jag ser. Senaste gången var länge sedan nu. Det var ett år sedan. Ändå hör jag hans andning och känner smärtan när jag sluter ögonen.

Det här är en av anledningarna till att jag inte gett mig in i prostitutionen. Jag säger inte att det är ett val på det sättet, för det är alltid ens sista utväg, men jag har känt att jag hellre är ren än att gå igenom fler våldtäkter. Mina vänner, de unga kvinnorna med de borttynade skratten (och den där mannen, den enda överlevande manliga horan i min vänkrets), de är inte hellre rena. Och där hamnar man.

Jag ska berätta om två av mina vänner, ge en inblick i liv som har förpestats av prostitutionen, liv som redan räknas som borta och bortom räddning för samhället. Båda har gett tillstånd och en av de sa till och med att om någon läser, om någon blir sugen på att köpa henne då, då ska jag höra av mig. Det är så hennes värld ser ut. Folk vet om att hon tillåter sig att bli våldtagen gång på gång varje dag och folk gillar det. Att bli tyngd av att höra berättelsen finns inte, för då hade männen inte knullat henne. Då hade de gett henne en kram.

J är arton år gammal och har sålt sin kropp sedan hon var tretton år gammal. Hon har lärt sig att stänga av när de småmulliga tvåbarnspapporna trycker in sina kukar i hennes redan ömma och svidande fitta, och hon tittar upp i taket för att känna ingenting. Drömmer om Bahamas. Mellan våldtäkterna, när hon gick ut ur bilarna på busshållplatserna i T-centralen och Slussen och Tjärhovsplan, så brukade hon springa fram till mig och gråta så mycket att hennes smink målade hela min hals i svart. Nu gråter hon inte längre. Hon sätter sig intill busskuren med en cigarett mellan läpparna och kramar sedelbunten i fickan. Hennes vardag är tömd på känslor och hennes leende har jag inte sett på år.

J jobbar dygnet runt, och det enda lugnet som faller över hennes dagar är heroinets varma rus. A, en man på nitton år, har det precis likadant. Men den enda som vet om att han säljer sig är jag och tre vänner till. För det är äckligt och det är gay och det är smutsigt redan som det är och fan heller att en kille ska sälja sin kropp till vuxna män. A gråter inte även fast hans värld ligger i bitar framför honom.

Jag har känt A sedan jag var en liten knatte. Han var i sin barndom en mullig liten pojke som spenderade den största delen av sina dagar i mammas varma famn, en riktig mammas pojke utan någon pappa. Han skrattade dygnet runt, det smittsamma skrattet som fick oss alla att vika oss i glädje och fnitter. Han och jag lekte med bilar och låtsades att vi var Digimon, minnen som är djupt inborrade i min hjärna. Han snurrade på golvet och han imiterade bilmotorer med sin ljusa pojkstämma, och jag minns till och med hans färgglada strumpor som hans mamma köpte till honom. Jag minns hans stora, nyfikna bruna ögon. Jag minns att han fick MVG:n genom sin skolgång.

Idag är A nitton år gammal. Hans kropp är så tunn att hans ben sticker ut även i ansiktet, och hans skratt har jag inte hört på år. De stora bruna ögonen har krympt och blicken är tom. Dragen är likadana. Han är en pojke någonstans därinne, men på utsidan är han död. A har HIV. När han fick diagnosen var jag med honom och han skrek, rakt ut. Han skrek och han grät och han slog sina nävar blodiga i betongväggarna i hans närhet. Han ville och han vill inte dö. Inte såhär. Och fram tills han dör låter han männen fortsätta stoppa in sina kukar i honom trots att det gör så fruktansvärt ont, och han biter i kudden för att kväva sin flämtande gråt.

På kvällarna kommer kunderna fram. Det är inga fula ensamma män som köper de unga människornas kroppar. I sina bilar och plånböcker har de bilder av sina barn, stora som små. Ofta har de portföljer med sig, ofta är de klädda i kostym, och alltid luktar de hårgelé och parfym. Ibland bjuder de hem sina offer till sina egna lägenheter, när frugan och barnen är någon annanstans, och då vänder de på familjebilderna eller lägger de upp och ned på nattduksborden. Glömmer dem för några sekunder medan de dränker sina fantasier och sexuella frustrationer i unga missbrukares fittor och rövhål.


Här i Stockholm händer det. På gator ni har passerat. Flickor och pojkar på bara fjorton och sexton och arton år säljer sina kroppar för att sedan dränka sina sorger i nästa fix. Heroinet har oss runt sitt lillfinger och vi tjänar och dyrkar det och dess makt. Hur mycket vi än vill ta oss ur kan vi inte. Hur mycket vi än kämpar för att överleva så dör vi och faller och faller som någonting så litet och obetydligt. Men vi finns och vi är människor och vi är inte bara statistik över prostitution och droganvändning. Vi är inte siffror. Vi är liv. Och våra liv försvinner, ett åt gången.