En litterär bild ur mitt liv under den senaste tiden.

Jag lever egentligen i samma universium som alla andra gör, och det finns ingen levande varelse som fysiskt sätt befinner sig utanför den, åtminstone inte om man inte tror på sådant. Ändå har det känts, precis som jag har beskrivit så många gånger tidigare, att min verklighet, den som jag byggt upp för mig själv, är så långt ifrån alla andras. Som att sulorna på mina kängor går på trottoarer som bara finns för mig. Särskilt har det varit så de senaste veckorna.

Förutom att ha befunnit mig i en övergiven, gammal, nedklottrad tunnel med en tågräls löpande över taket, med sovsäckar och kläder omsorgsfullt utspridda längs väggarna, så har jag befunnit mig i ett ungefär likadant uppbyggt rum, minus detaljer som tågrälsen. Jag har minnesbilder kvar någonstans i mitt huvud, utspridda över hela hjärnan. Så säger forskarna att det är i alla fall. Att minnen sitter överallt i hjärnan. Och precis så känns det också, för de är för mig bara som små fragment just nu, som är långt ifrån varandra, som att de inte alls har utspelat sig intill varandra och som att de är svåra att få tag i. Hur som haver så minns jag D och hans vanliga halvöppna blick riktad mot mig i mörkret, mina stela fötter innanför kängorna som inte alls känns kalla på grund av värmen som växer inom mig. Jag minns även andra liknande saker som egentligen inte alls är så intressanta att berätta om. Därför tänkte jag berätta om det jag nämnde i mitt blogginlägg alldeles nyss. Ägna ännu en tanke åt någon som har försvunnit nu, för visst förtjänar hon det, trots hennes eviga gap, skrik och verbala självömkan. Det är inte det jag ska fokusera på nu dock, det där sistnämnda alltså. Så ska vi inte se henne.

En dag precis som alla andra här i Stockholm så regnade det. Oerhört mycket. Kylan penetrerade till och med heroinvärmen blandat med alkoholpåverkans värme i våra kroppar och att komma in innanför dörren till källaren var fantastiskt. Dagen ägnades åt heroin och rödvin, det vanliga, samt med mig på gitarren och resten på svag, grumlig, falsk allsång. Mot natten skulle vi givetvis sova och den yngste av oss, som faktiskt hade föräldrar som bodde i samma hus, hade bett sina föräldrar att inte komma in. Tyvärr gjorde de inte heller det.

Den här historian likt den andra utspelar sig i en värld som i många andras liv är helt normal, frid och fröjd, småtjafs med frugan och bråk med mamman. Och den börjar likt den andra med en djup sömn. Den här sömnen är så välkänd för mig liksom för alla andra (förutom den yngste) i rummet vid det här laget, särskilt för D som har hållit på med h i halva sitt liv. A var den där yngsta, den som vi tittade efter, ungefär som Shaun i This is England. Och det störde oss inte, även om vi inte alls är rätt personer för föräldrarrollen, trots att umgänget innefattar människor i åldrar över trettio. Vi tar hand om varandra så väl, i alla fall när någon behöver tas hand om. Vissa behöver inte tas hand om; de har gjort det klart för alla att de klarar sig själva och att om de plötsligt slutar höra av sig så ska vi inte oroa oss. Så enkelt ska det vara. Någon försvinner och de andra ska rycka på axlarna. Åtminstone är det var D tycker, men han är aldrig i sitt klara sinne för logiskt tänkande.

Rummet är inte försett med fönster, så när jag vaknar den dagen har jag ingen aning om vad klockan är. Mobilen visar i vilket fall att den är ett på dagen och det betyder att jag per automatik försöker sätta mig upp, samtidigt som jag inser att jag har somnat på golvet. Det kom väl plötsligt. Bredvid mig ligger D som inte vill väckas och han andas, så att väcka honom är ingenting jag heller väljer att göra. Istället reser jag mig upp och rör mig mot minikylskåpet, samtidigt som jag försäkrar att både heroin och sprutor ligger på bordet. Det ligger där och inget är stulet. Man ska ju inte behöva kolla efter sådant när man är med sina vänner, men det finns ju en sak som man måste ta hänsyn till och det är att vi är sådana uppenbara jävla missbrukare.

Vägen mot kylskåpet från andra sidan rummet involverar att jag ser mig omkring och möts av en syn som jag så väl känner igen. Ett ansikte som trots sina personliga och unika drag påminner om så många andra. Det påminner om O och hans ansiktsuttryck när han gick bort den där sommarkvällen för några år sedan. Min först upplevda heroindöd. Och trots att allt i min kropp säger nej och att det inte är som med honom, att hon bara sover, så poppar saker upp i mitt synfält allt eftersom att jag rör mig närmre henne. Längs mungiporna, ned för kinden och ned mot golvet har det runnit spya, och hon skulle inte kunna sova, för hennes ögon är öppna. Och blicken är inte fäst vid någonting alls. Det ovårdade, smutsiga, stripiga, utväxtmålade och sönderblekta håret har på ena sidan blivit fläckat av samma sörja som rann ned längs hennes kind. Och den tidigare bleka huden är om möjligt ännu blekare, tillsammans med läpparna. Trots att blicken inte har något fästa penetrerar den mig och hela min existens, som en kniv som sätts i min mage. Den ilande växande smärtan.

Jag vill inte utelämna detaljer för att jag nämnt exakt samma detaljer förut. Jag vill inte bara putta bort det som att hon var en av alla och att det är same shit different person. För hon var inte bara en av alla.

Av ren instinkt flyger jag över henne och försöker mig på en usel hjärt- och lungräddning som jag sparat någonstans inom mig. Givetvis funkar det inte, och i takt med den insikten kommer de välkända tårarna fram för att svida bakom de slutande ögonlocken. Hjärtat slår snabbt i mitt bröst och andningen blir oregelbunden. Hos personen under mig slår hjärtat inte alls och lungorna har gett upp för jag vet inte hur länge sedan. Med händer famlande efter mobilen ringer jag 112, det enda numret som jag tror kan hjälpa oss. Mellan hostningar och pauser, med darrande, sluddrande röst och sprickande stämmor får jag ut var vi befinner oss och vad som har hänt. Och kvinnan i andra änden andas lugnt. Hon säger att hon ska skicka hjälp. Hon säger inte att det ska ordna sig för det vet hon att det inte gör och jag vill skrika på henne för att hon inte säger det, för att hon inte ens försöker ljuga för mig. Varför kan hon inte bara ljuga för mig? Varför kan hon inte säga att A inte kommer försvinna när hon är sexton år gammal?

Ambulansen kommer och stannar utanför huset, med sirener som fångar alla grannarnas uppmärksamhet. När ambulanspersonalen leds in i rummet möts de av en något äcklig miljö men åtminstone utan några substanser i sin åsyn. Inte heller är de observanta nog att bry sig. Istället tar de flickans puls och ställer frågor och bär upp den tunna livlösa kroppen på båren som att de har hand om ett föremål. För det är så de gör när det gäller missbrukardödar. Och just när de bär in henne genom bakluckan efter att ha rullat henne på båren längs gatan, då springer hennes pappa ut genom porten. Han frågar vem som ligger där för han vet ju att hans dotter har befunnit sig här och ambulanspersonalen svarar, stannar. Mitt hjärta stannar. Och pappans andning stannar. För hans flicka var sexton år och då dör man inte. Det var inte hon som hade dött, de sa bara fel namn. Hon var för i helvete sexton år gammal. Då försvinner man ju inte. Inte fan försvinner man när man är sexton år och hundrafemtionio centimeter lång och går i ettan på gymnasiet och lyssnar på musik på högsta volym i sitt rum och skrattade och levde dagen innan. Då försvinner man inte. Och han svär åt mig med tårar i ögonen bakom glasen på insidan av bågarna, han svär åt oss alla medan vi skyldigt tittar ner i marken med tårar droppande ner mot marken. Han gråter och jag viskar att jag hade gjort allt för att få tillbaka henne. Jag hade gjort allt för att till och med få tillbaka hennes eviga tjat, bara för att få höra hennes sekunder och minuter av skratt. Så jävla klyschigt men så jävla sant. Så stängs dörrarna och personalen närmar sig fadern för att förklara. I samma sekund sätter jag mig på marken och begraver ansiktet i händerna. Bilden av hennes tomma ögon lyser bakom mina ögonlock.

Och med det här visar jag en förenklad bild av en vardag, något nedtonad och mer tom på känslor, som möter de flesta med den här livsstilen. Den glamorösa livsstilen med de snygga offren som Kurt Cobain och Amy Winehouse och Anthony Kiedis. Men är man ingen Kurt Cobain ser det bara ut såhär. Orden på skärmen är ett helvete i kroppen.

Må A vila i frid och må hennes föräldrar och syster förlåta mig och alla andra som var där den dagen och inte lyckades ta tillbaka hennes liv eller ens lyckades med att inte beröva det från första början. Ingen av oss vet hur mycket hon tog för hon gjorde det själv. Och ingen av oss vet om det var meningen, om hennes ständiga ord och fixering vid självmord var vad som drev henne till att försvinna. Vi skulle ha kollat hur mycket hon tog. Varför kollade vi inte hur mycket hon tog? Jag lovade ju att ta hand om henne. Jag höll om henne med vinflaskan i min hand i somras och sa att om hon försvinner så försvinner jag. Varför såg jag inte till att hon inte försvann?

Oavsett vad känner hon ingenting nu. Och det är väl det enda positiva man kan se i det hela.