Jag är tillbaka.

Nu är jag tillbaka igen. Under tiden jag har varit borta, veckorna jag inte hållit reda på, det kan antingen vara en vecka eller åtta som jag har varit borta, så minns jag några timmar. Jag har noddat in och ut ur verkligheten och livet har rullat på utanför stängda fönster. Och en person har dött. Hon med det lilla leendet som hon gömde i ärmtäckta händer, hon som alltid behövde hjälp med att ta bort sprutan ur sin arm för att heroinet fick henne att somna, hon som föll ihop som en boll på marken när hon tog en tripp. Hon är borta nu. Och så är det väl när man ger sig in i det här, det är sådant man får vänja sig vid. Jag har bara inte gjort det ännu. Den här världen är den enda världen som finns för mig men det som finns i den är fortfarande lika skrämmande.

Jag vill tacka så hemskt mycket för era fina ord på mina blogginlägg; och det är faktiskt därför jag är tillbaka. För att kunna skriva och för att kunna få höra något positivt någon gång, även om det nu skulle vara på ett blogginlägg av tio. Nu kommer jag skriva som förr igen, i alla fall hoppas jag det, och jag ska försöka skriva inlägg inriktade på speciella områden inom livet jag lever. Det hoppas jag att ni uppskattar.

Det här var bara ett hej från mig, ett litet bevis på att jag är tillbaka och lever och sådär, så egentligen är inlägget ganska värdelöst. Jag hoppas att ni har haft det bra och minns era dagar bättre än jag gör; och om ni inte gör det, så hoppas jag att det inte är av samma anledning som jag beskrev.