Min först upplevda heroindöd.

Jag var sjutton år gammal och låg på det jag trodde var botten, med så mycket dimma framför mig att det var omöjligt att fly eller klättra mot något bra. Kanske gömmer sig något sämre där borta. Framtiden var oförutsägbar. Jag brukar prata om min psykiska ohälsa som en berg- och dalbana, fast utan de där lyckoskriken och fjärilarna i magen vid varje upp- och nedgång; snarare med ångest som försöker slå sig ut från insidan av min hud varje gång jag rör mig mot en botten som befinner sig djupare och djupare ner. Mest vilar jag i dalarna sedan många år, i en trasig obekväm stålvagn.

Nästan allt som gick att se i missbrukarvärlden jag byggt upp för mig hade jag sett. Den här kvällen var en kväll för länge sedan, som egentligen hade kunnat glömmas bort om ingenting hade hänt, om vi hade bestämt oss för att göra någonting annat. I sommarkvällen joggade någon med sin hund, någon pappa satt och bläddrade förstrött genom alla kanaler, passerande varje kanal multipla gånger, någons lycka löstes upp i sin kärleks armar och någonstans i den här världen som inte angick någon förutom oss, så satt jag och två vänner i ett affischklätt rum i innerstaden, med en låga placerad under en metallsked och med blickar hungriga som vargens, alla med samma beroende. Bara förberedelseprocessen sänkte ångesten med någon procent. Vi bestämde oss faktiskt för att sluta tillsammans den gången men våra förhoppningar gick sönder, precis som de alltid gör i sådana här förgiftade liv. Vi gick ner på knä för Mr H igen. Fåglarna tystnade för timmar sedan. Vi mådde så fasansfullt dåligt alla tre, trots att den fysiska abstinensproblematiken inte var så illa som den brukade vara. Sekunder senare hade nålen penetrerat min lätt abstinensblöta hud, som sakta började torka i takt med att mina pupiller drogs ihop till att nästan inte synas i mina bruna ögon. Lika många sekunder senare blev allt svart; för min del blev det en vanlig, utdragen noddning, en sorts insomning.

Timmar senare öppnade jag ögonen och orienterade mig med den trötta, förvirrade blicken i rummet. Mina egna andetag överröstade allt i min värld för några sekunder, samtidigt som det avlägsna pipandet i öronen gjorde sig påmint på grund av tystnaden i rummet. O låg på golvet, på rygg, med slutna ögon och ansiktet riktat uppåt. Verkligheten såg att komma i en annan form, som att jag inte var en del av den tidigare. Kroppen var tung, så tung att det till och med var ansträngande att röra händerna närmre O för att väcka honom. Desorienterad. Det kändes ungefär som en film där karaktären somnar in och sedan vaknar i framtiden för att upptäcka att allt känns så fruktansvärt konstigt. Men O vaknade inte. Han hade inte frusit sin kropp för att vakna i framtiden, han hade bara låtit heroinet ta över den. Inte ens andades han. Jag satt i chocktillstånd och bara stirrade på den livlösa kroppen, med en växande klump i magen och halsen. Hans torra, blå, spruckna läppar, hans livlösa ansikte, hans slutna döda ögon, hans kalla, bleka kropp. O har försvunnit. O med det mörka håret, med det smittsamma skrattet, med så klarblå ögon att det märkts direkt när han har fått i sig sitt h. Han är borta nu men jag lever. Han blev bara arton år gammal. Och jag känner mig på något vis skyldig för jag borde ha dött istället.

R, som vaknade till slut han med, lät blicken svepa genom rummet för att se O ligga platt på rygg på parkettgolvet. Det händer inte. Det är ett skämt. Han, liksom jag, studerade bara den döda kroppen ett tag, fortfarande dåsiga efter våra - inte så allvarliga - överdoser. Efter någon minut slog det R att det inte var ett skämt, att en sovande människa inte ser ut sådär. O låg som en docka på golvet och inget i hans utseende tydde på liv. R greps av panik innan jag gjorde det, kanske för att min kropp stängde av känslorna direkt då jag upptäckt vad som vilade bredvid mig. Tårarna började först efter ett litet tag skymma mitt synfält, för att förändra det jag såg till en klump av konturer av föremålen runt mig. Kroppen bredvid mig. Jag ville inte se, jag ville inte tänka. Jag ville rusa därifrån, skrika rakt ut och spy ut insidan av min kropp, falla ihop på marken och frysa ihjäl. För O är borta för alltid. Och inte ens det varma, mjuka ruset kunde ta mig därifrån.