Det tar den tid det tar.

Härom dagen skrev mitt ex till mig och det är ju ingenting särskilt, kan de flesta tycka. Det är bara några svarta ord i en gul pratbubbla som man snabbt kan backa från på ett knapptryck. Och det är givetvis sant. Dessvärre kan jag inte backa från ovälkomna känslor på ett knapptryck, så inom loppet av några sekunder öste bortglömda minnen, känslor och tankar över mig i abnorma mängder. Minnet av honom hade varit nästan försvunnet för länge sedan; jag svalde det tillsammans med alla piller. Visst kunde jag känna smaken av känslorna han försedde mig med ibland, och jag antar att det är en naturlig reaktion på att ha upplevt honom. Slagen, sparkarna, kränkningarna och hoten (då menar jag inte de fina slagen i sexet) som formade min tidiga ungdom gick inte att glömma till hundra procent men det gick att försöka. Och någonstans fastnade han i min hals, sådär så att man kan svälja miljontals gånger men det känns som att någonting litet ändå sitter kvar. I år satt det där och gjorde inte egentligen ont, utan gjorde sig bara påmint, tills det nyligen äntligen hade försvunnit. I lördags fick han för sig att skriva igen, för första gången sedan jag var sexton år gammal. Men till min förvåning målades inte hela verkligheten i svart; kanske är det substansernas förtjänst och kanske är det min egen. Kanske har jag äntligen lyckats med det jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Jag har brutit mig loss.

Med det sagt så är min dag någorlunda ljus, trots att ångesten och depressionen vilar någonstans i bakhuvudet och kan komma fram bara någon ger dem en liten knuff. Jag har skrattat och jag har lutat mitt huvud mot min väns axel under engelskalektionen, givetvis påverkad men inte med ett mindre leende för det. Solen har studsat mot mitt röda hår och kylan som har slutit sina armar om Stockholm lyckades inte tränga förbi min jacka. På vägen hem från den sista lektionen hämtade jag nya, rena verktyg och köpte ett paket cigaretter för att sedan slå mig ner i min obäddade säng och injicera lugn i mina vener. Nu flyter min blick och mitt sinne. Jag hoppas att ni mår ännu bättre än jag gör.