Hur min droganvändning har påverkat familjen. (Långt).

Som tidigare nämnt så har ett inlägg om min familjesituation (utifrån min drogsituation då) varit requested, så här kommer det. En aning sent, men så kan det gå ibland. Jag vill förvarna er om att den här berättelsen inte innefattar kaoset som droglivet innefattar, för vad det gäller mitt familjeliv så är drogerna utanför det, åtminstone till stor del. Jag varnar även om längden av inlägget, som är lite över medel vad det gäller mina blogginlägg generellt.

Jag tillhör en familj med stora kommunikationsproblem, men någonstans längst inne också en del kärlek. Det har bara kommit ut otroligt fel då min pappa har problem med sin aggression och min mamma har problem med sin egen psykiska ohälsa. På grund av dessa kommunikationsproblem och åren som har gått under vilka vi har varit främlingar så har nittio procent av mina drogproblem stannat dolda. Däremot har det inte alltid fungerat att dölja mina flykter från livet.

När jag började uppskatta mina utskrivna benzobesläktade mediciner började mina midnight ramblings. Jag rörde mig mellan mitt rum och resten av lägenheten, sökande efter fler piller i köksskåpet och njutande av att befinna mig i en bubbla i vilken jag inte kunde känna någon ångest. Mina föräldrar visste om att jag hade fått sömnmedicin utskriven och lade ingen vidare tanke på hur jag betedde mig, utan tänkte att jag bara inte hade somnat men att medicinen ändå hade kickat in. Vid ett av dessa tillfällen, då jag blandade stora mängder av medicinen med alkohol, så märkte min pappa att någonting inte var rätt med hans då väldigt unga dotter. Jag tappade medvetandet i köket. I panik tog han mig till sjukhuset där de konstaterade att mitt hjärta hade stannat under en kort tid men att det sedan hade kommit igång igen, samt att jag inte hade spår av andra droger i kroppen. Min kropp tog ingen vidare skada av intoxikationen men detsamma gällde inte min familj. Mina föräldrar tappade förtroendet för mig och låste in min medicin i ett skåp.

Tiden gick och jag började experimentera med andra droger (se mitt inlägg om hur jag började med droger). De märkte att jag skötte mig och de kunde slappna av. Jag var givetvis noga med att inte komma hem med pupiller stora som tefat eller ögonvitor röda som tomater, då jag vid detta tillfälle hittade favoriter som gav dessa effekter. Det fanns ett antal tillfällen då de påpekade att jag såg trött ut, att mina ögon var lite röda, men jag bortförklarade det snabbt genom att säga att jag var trött och att det var min pollenallergi som orsakade rödheten. De släppte det.

När man sysslar aktivt med droger så är det bara en tidsfråga innan föräldrarna kommer på en, särskilt när man inte är myndig och fortfarande bor hemma, samt tycker om tunga droger med många bieffekter. Vid ett flertal tillfällen kom de hem för att hitta mig med ovanligt stora pupiller, synbart och märkbart påverkad, på sätt som inte gick att ursäkta med alkohol. Min mamma är från Ryssland och min farfar var alkoholist; needless to say så vet de båda hur effekten av alkohol yttrar sig. Jag erkände till slut (dock efter ett bra tag; när jag var sexton år gammal) att jag hade testat att röka gräs och att jag vid ett tillfälle hade testat psykadelier. Det jag inte erkände var att jag vid det här laget redan hade använt droger regelbundet i ett fåtal år, och då handlade det inte endast om de nämnda drogerna. Att röka gräs och att ha testat psykadelier en gång var dock tillräckligt för de båda för att tappa allt förtroende för mig igen. De började kontrollera mig hårdare men satte inte allt för stor press på mig då de var medvetna om min ganska grova psykiska ohälsa. De hotade vid många tillfällen med att jag skulle börja gå på urinprover, men efter att både min ovetande psykolog och alla ovetande soc-kärringar hade sagt att det inte var nödvändigt så gav de sig. Jag hade vid det här tillfället tagit tillräckligt många pilleröverdoser för att ha träffat ett flertal socialarbetare, varav jag lyckades övertyga alla om att jag inte tog några droger och att jag endast överdoserade på mina egna piller eller annan medicin jag hittade hemma (alltså bland annat piller som tillhörde min mamma).

När jag började med heroin blev allt annorlunda. Jag fick otaligt många komplimanger; jag såg så pigg ut, jag var så duktig i skolan, jag hade så perfekt hud, jag hade blivit så trevlig, jag hade blivit mycket mindre bråkig. Det här är en underlig typ av berättelse om en ungdoms heroinmissbruk, men den innefattar endast sanningen. Jag uppmuntrades (indirekt, givetvis) till att använda heroin och trots att jag gick igenom helvetet bakom mitt leende så märkte ingen att mina pupiller var små som knappnålar, att jag hade trackmarks på huden jag dolde, att de där ”förkylningarna” var abstinens, att jag inte spydde på grund av panikattackerna utan att jag spydde på grund av avsaknaden av h. Det de märkte var att jag orkade allt och att jag verkade må bättre. Nackdelen var att jag aldrig ville åka på semester, från att ha varit den lilla flickan som älskade att vi åkte på semester minst en gång per år. De antog att det berodde på mitt psyke. Under veckor utomlands var jag ständigt arg och nedstämd, med tankarna riktade mot heroin dygnet runt och med en ovilja till att göra någonting över huvud taget.

De vet fortfarande ingenting om min användning av heroin och jag hoppas innerligt att de aldrig kommer få veta. Att ha levt med psykisk ohälsa gör en till en mästare på att dölja saker, på att manipulera människor till att tro att man mår bra. Alltså är den här berättelsen inte lika kaotisk som min droganvändning själv, för min familj är fortfarande helt ovetande om min droganvändning. Det handlar inte om att de är dumma, snarare om att de är ovetande när det kommer till narkotika. Båda växte upp i samhällen där olagliga droger var ovanliga och alkohol var det enda ruset de var bekanta med. Dessutom har min äldre bror aldrig haft problem med droger (däremot har han testat vid ett antal tillfällen) och de har inte heller vänner med missbrukarbarn. Jag är väl något av den misslyckade ungen i den här boken, utan att de riktigt inser det. För missbrukarna är ju de som ligger i gatuhörnen, med halvstängda ögon och en kanyl i armen. Inte tonårstjejer som läser beteendeprogrammet på gymnasiet.