Hur jag började med droger. (Varning för lång text).

Det här blir mitt första inlägg som jag skriver utifrån vad jag har fått höra att läsarna är intresserade av. Jag planerar att skriva sådana här personliga saker lite oftare i bloggen, sådär som omväxling från ett ständigt hög- eller abstinensprat.

Här är min droghistoria, lite översiktligt då jag inte är i rätt tillstånd för att skriva djupa och välutvecklade texter just nu:

När jag var tretton år gammal började jag medicineras mot psykisk hälsa som involverade bland annat stora sömnproblem. Min ångest var skyhög och jag hade genomlidit en djup depression i ett flertal år, samt gick i terapi för bland annat trauman. Anledningen till att jag först hamnade på BUP, som jag då gick till, var min inläggning efter en period av grova ätstörningar. Under min ätstörningsperiod rökte jag endast cigaretter och drack alkohol, men höll inte på med andra droger.

Jag testade alla sömnmediciner i sortimentet utan någon vidare effekt och fick därför Imovane och Stilnoct utskrivet som en sista utväg. Dessa preparat är benzobesläktade och har risk för tillvänjning samt missbruk. Det dröjde inte länge innan jag började hålla mig vaken för att njuta av effekten och med tiden ta medicinerna i större mängder. Min ångest minskade, livet kändes inte så jobbigt och det var dessutom otroligt roligt och skönt att vila i ett rus utav dessa mediciner, gärna i stora mängder. Först var det om kvällarna men med tiden även på dagarna och mellanrummen mellan intagningarna blev mindre och mindre. Jag ansåg det aldrig som ett missbruk, inte ens som ett bruk, utan var ung och dum och tänkte att det "bara var min medicin, ju". Efter att ha intagit för många utav pillerna vid flera tillfällen hamnade jag på sjukhus vid det sista av dessa tillfällen och fick återgå till andra mediciner som inte gav någon "rolig" effekt och därför inte riktigt gick att missbruka. Dessutom låste mina föräldrar in min medicin i ett skåp och nyckeln till detta hade de alltid i fickan.

Ungefär vid den här tiden, närmare min fjortonårstid, lärde jag känna en kille i skolan som rökte mycket samt hade tillgång till benzo. Vi blev snabbt vänner och han frågade mig om jag ville följa med honom till ett naturreservatsområde i närheten av mitt hus och röka hasch. Givetvis sa jag ja, men förstod faktiskt inte riktigt vad all the hype was about när jag rökte det första gången. Ändå fortsatte jag röka eftersom att effekten skulle bli bättre med tiden, påstod han och alla andra. Dock övergick jag snabbt till marijuana och struntade i hasch sålänge jag hade tillgång till det andra. Jag började även få tag på benzo, så här kom mitt första olagliga missbruk in och då var jag cirka fjorton år gammal. All benzo jag kunde få tag på tryckte jag i mig och jag rökte regelbundet. Sömnen blev lite bättre, läkarna började lita på mig igen och jag fick Stilnoct utskrivet igen. Jag fick nya vänner via den här killen jag nyss hade lärt känna i skolan, och jag umgicks mestadels med dem. Droger blev ett sätt att umgås, ett sätt att fly, ett sätt att leva.

När man håller på med droger känns det som att drogerna följer en överallt. Så med detta sagt lärde jag känna andra som sysslade med droger och utvecklade ett intresse för E, svamp och syra samt andra psykadelier. Här var jag cirka femton år gammal. Jag hamnade med pojkvänner som hade tillgång till droger, lärde känna främmande män som bjöd på droger och var fast besluten om att testa allt som gick att få tag på. Drogerna blev min flykt från verkligheten, från ett liv som jag ändå inte ville leva. Stunderna av overklighet gjorde min verklighet hanterbar och jag utvecklade en kärlek för droger, samt kunde urskilja mina favoriter som jag gärna brukade oftare. Under den här tiden blev tjack, koks, e och benzo mina drugs of choice. Needless to say så hade jag inte testat heroin ännu.

Jag avtände från benzo i femtonårsåldern men brukade det ändå occasionally. Det var en hemsk abstinens men trots detta trodde jag inte att det var abstinens. Jag kunde inte riktigt förstå att jag var beroende av droger. För jag skulle ju inte bli det. Jag blir inte beroende. Det var först senare som jag förstod att det jag gick igenom faktiskt var min första abstinens. Nu har jag genomlidit vad som känns som miljontals abstinenser.

När jag var sexton lärde jag känna min dåvarande bästa vän (som jag numer inte varken pratar eller umgås med). Tillsammans intog vi allt vi kunde få, lärde känna fler och fler människor som var som vi och satte oss själva i egentligen dödsfarliga situationer för drogernas skull.

Vi brukade sitta i en killes lägenhet och röka, dricka och få i oss diverse andra substanser, gärna med andra människor. Han var bekant med i princip endast missbrukare, som ofta var mycket äldre än jag och var hooked på en särskilt drog, främst heroin men även tjack. Vi festade mycket med den här killen och hans vänner, ofta hand i hand med festdroger i kombination med alkohol förstås. Den här killen, som vi spenderade mycket tid med, hade en vän. Jag kallar honom för T här i bloggen. När jag steg in i lägenheten en dag under mitt sextonårsår så satt T i den skitiga, obäddade sängen med små högar vitt, svagt brunaktigt pulver framför sig på bordet, alla placerade på små bitar plastfolie. Jag hälsade, kramade om honom och tog undan kläderna samt borstade av smulorna på sängen innan jag slog mig ner. Ur min väska drog jag upp ett paket Lucky Strike och placerade cigaretten mellan läpparna.
"What's that?" hade jag frågat med en lätt nickning mot högarna på bordet, på engelska då han inte förstod svenska.
"It's heroin. I sell it." förklarade han med ett litet leende samtidigt som han började sluta plastfoliet runt högarna och bränna toppen med en tändare för att sluta den lilla påsen.
Vid detta tillfälle steg min dåvarande bästa vän in i rummet och hörde vad han hade sagt. Hennes höga ögon lyste upp. Hon hade tjatat i månader om att hon ville testa heroin, bara en gång, för att veta varför det är en så stor grej.

När jag var sexton år gammal snortade jag heroin för första gången. Vi hade hällt upp pulvret på min mobil, format linor och turats om att snorta. Lite för mycket, men vi visste ju inte. Och... wow. Den där värmen. Det där trygga lugnet som började i bröstkorgen och spred sig vidare i kroppen. Pupillerna som drog ihop sig, välmåendet som expanderade. Aldrig hade jag känt ett sådant behagligt välmående av en drog tidigare. Men så speciellt var det inte som de hade sagt att det skulle vara. Det fanns ju bättre droger. Jag skulle aldrig bli beroende av detta. Det visste jag från första början. Min vän spydde i stora mängder de första fem gångerna, medan jag inte spydde en enda gång. Kanske var det delvis därför hon inte blev fast men jag blev det. För att det passade mig och inte henne. (Sen update som jag kände mig tvungen att lägga till när jag läste detta inlägg: den här tjejen dog sedan i en heroinöverdos).

Jag började köpa heroin av T och tog det bara någon gång i veckan i flera veckor. Han försökte övertala mig att inte köpa av honom i början, försökte säga att jag som var så vacker inte skulle förstöra mig sådär. Det gjorde mig arg att han tänkte på att jag inte skulle "bli ful" istället för att tänka på att jag inte skulle gå sönder, men då vi trots allt lärt känna varandra genom att han och hans vän (han med lägenheten) kom fram till mig och bad om nummer, så kunde jag inte förvänta mig så mycket mer. Till slut gav han sig och han blev min kran. Med tiden började jag uppskatta och älska ruset mer och mer. Det blev som en sko som anpassades perfekt efter min fot, mer och mer, tills den satt så himla skönt att den blev som en del av mig. Jag klarade även av livet bättre än jag någonsin gjort. Jag gick till skolan, satt på lektionerna och lyssnade, pratade med mina ovetande föräldrar om vardagssaker, var med mina vänner, levde. Och allt var skönt. Allt var värt att göra. Allt var bra. Inte ens var jag beroende, trodde jag, utan jag hade ju kontroll över situationen. Jag fick ingen fysisk abstinens. Vid ungefär denna tid sa jag till D, som hade skjutit heroin i år, att jag tog h fast kontrollerat. Han sa att man inte kan ta h kontrollerat, och så noddade han innan han lät sin kropp sjunka in i soffan och lade armen om sin numera döda fru. Hon var 25.

En gång i veckan övergick till två gånger i veckan. Två gånger till tre gånger. Tre gånger till fyra gånger. Och sedan är man fast. Alla säger att det inte händer dem men det gör det. Jag var en av de som sa så och här sitter jag nu. Jag har satt mitt liv på spel miljontals gånger, hamnat med alldeles för aggressiva och instabila langare, tagit överdoser, samlat på mig skulder. Behövt fly. Innan jag ens var myndig.

Att snorta blev inte så härligt för min plånbok, så jag började injicera istället. Vid den här tiden förlorade jag min bästa vän som lämnade mig eftersom att jag blivit beroende av h, vilket jag vid den tidpunkten fortfarande förnekade. Hon kunde dock inte riktigt kallas för vän då hon var en manipulerande, kontrollerande, kränkande tjej som levde på att förstöra för andra, inklusive mig. Så det störde mig inte det minsta och jag hade andra vänner runt mig som sysslade med samma saker som jag. Missbrukarvänner. De hjälpte mig att injicera första gångerna, tills jag kunde klara det själv, vilket tog lite tid eftersom att jag fann det obehagligt att sätta en nål i mig själv, även om jag inte har något emot när andra gör det. Att se blodet i sprutan blev så vackert till slut och att skjuta blev ett rent nöje. Heroin blev den finaste, vackraste relationen jag hade och i några veckor var det så fantastiskt vackert. Sedan försvann det fina och det destruktiva växte fram. Jag fastnade i ett grepp jag inte kunde ta mig ur och jag är kvar där än idag. Två år senare. Två år av mitt liv som jag har spenderat letande utanför Burger King vid Sergels torg, väntande på langare som inte dyker upp förrän flera timmar senare eller aldrig över huvud taget, förlorande vänner. Den största delen av min telefonlista på mobilen har bestått av langare och missbrukare som kommit fram till mig och sagt att jag är vacker för att sedan ge mig sitt nummer, trots att jag inte planerat att höra av mig. Så länge de inte har droger. Många på min telefonlista finns inte kvar längre. Vissa har bytt nummer, vissa har bytt ut sina liv mot döden. Folk försvinner, krossas som flugor mot väggen och faller mot golvet och blir bortglömda. Allt förnyas utan dem. Allt finns kvar och de glöms bort. Som luft. Ett liv som inte är lika glamoröst som jag trodde när jag gick in i det (även om det emellanåt känns otroligt glamoröst). Ett liv som inte riktigt alls är som The Velvet Undergrounds' låt Heroin. Men det är det livet jag har. Och ibland är det livet jag vill ha.