But I won't be no runaway, 'cause I won't run.

Tisdags var senaste gången jag fick i mig det. Det har varit tre sömnlösa dygn, fyllda av smärta, kallsvett, skakande, tårar och spyor. Har växlat mellan toaletten och rummet lite då och då sådär, standard abs. Jag vet inte ens vem jag gör detta för, eller om det ens handlar om att göra det FÖR någon. Det handlar kanske mest om att göra det för mig själv, även fast jag inte vill sluta. För det vill jag verkligen inte. Det är bara så jävla konstigt alltihop. Dels för att jag är påverkad nu och skriver som ett sär och dels för att jag verkligen inte förstår mig själv. Jag älskar ju h. Ändå har jag tagit mig igenom de här dagarna utan det, trots att jag har råd. Varför led jag mig igenom tre dagar utan h om jag ändå kan ta mig igenom dem med h? Nu har jag ju haft andra trevligheter att ersätta det med, men det är inte lika fint, vilket en människa som har fått uppleva h kanske förstår.

Lagomt stenad, benzad och full, därav hur jag skriver just nu. Det känns som att jag har skrivit det här hur länge som helst och inte ens kommit någonvart eller sagt någonting vettigt. Och så känns det som att jag bara skriver i bloggen när jag är påverkad. Jag kanske borde börja skriva här annars också. Äh, jag vet faktiskt inte.



Snart igen!