I am the high you can't sustain.

Första inlägget i bloggen, som med största sannolikhet kommer raderas inom kort, men som jag ändå skriver. Mest i ren tristess och sådär.

Saknar den bomullsmjuka, trygga värmen som omsluter min kropp. Saknar att sjunka in i min säng som för en stund är den skönaste platsen i hela världen, blunda och andas ut och in så långsamt, tryggt och lyckligt. Saknar att inte vilja, orka eller tänka på att resa mig och vara produktiv; att bara vilja ligga och njuta av att vara inlindad i lycka och lugn. Saknar att falla ut och in ur verkligheten, med vackra drömmar som omväxling från ett mörkt rum (som för övrigt också är det finaste rummet i hela världen, just då).

Och snart, snart, snart känner jag det där fina igen. Jag måste bara stå ut lite till. Pink Floyd och Lucky Strike håller mig sällskap i min väntan så det är ju inte så hemskt just nu, trots allt.