pomegranates blogg

You look nice alright
and I like the way you nod after everything I say
like it actually means something
to you

And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you've cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVDs

But there's some things you need to know about me:
I'm weak right now, real weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you:

Would you freak out if I said I liked you?
Do you walk the line?
Is your IQ higher than your neighbour's?
And is it very much higher than mine?

Can you sleep when I grind my teeth?
Do you look away if I slob when I eat?
Will you let me be myself?
Can you at all times wear socks?
because I'm still scared of feet

Do you talk in the middle of Seinfeld?
Do you read more than two books a month?
Do you get racist or sexist when you've had a few?
Is it fine if I make more money than you?

Have you slept with any people I work with?
Is there anyone you'd rather wish I'd be?
Do you still keep pictures of old girlfriends?
Are they prettier than me?

And if I'd fall, would you pick me up?
If I fall, will you pick me up?

I was afraid you'd hit me if I spoken up
I was afraid of your physical strength
I was afraid you'd hit below the belt
I was afraid of your sucker punch
I was afraid of you reducing me
I was afraid of your alcohol breath
I was afraid of your complete disregard for me
I was afraid of your temper
I was afraid of handles being flown of
I was afraid of holes being punched into walls
I was afraid of your testosterone

I have as much rage as you have
I have as much pain as you do
I've lived as much hell as you have
And I've kept mine bubbling under for you

You were my best friend
You were my lover
You were my mentor
You were my brother
You were my partner
You were my teacher
You were my very own sympathetic character

I was afraid of verbal daggers
I was afraid of the calm before the storm
I was afraid of my own bones
I was afraid of your seduction
I was afraid of your coercion
I was afraid of your rejection
I was afraid of your intimidation
I was afraid of your punishment
I was afraid of your icy silences
I was afraid of your volume
I was afraid of your manipulation
I was afraid of your explosions

I have as much rage as you have
I have as much pain as you do
I've lived as much hell as you have
And I've kept mine bubbling under for you

You were my best friend
You were my lover
You were my mentor
You were my brother
You were my partner
You were my teacher
You were my very own sympathetic character
You were my keeper
You were my anchor
You were my family
You were my saviour
And therein lay the issue
And therein lay the problem.

Ögonblicket det skedde. Jag stod paralyserad i några sekunder, sedan sjönk jag ihop på marken, till synes medvetslös. Jag låg alldeles stilla, och mina ögon var liksom beslöjade. Det hade hänt. Äntligen? Så fick jag rätt ändå. Jag såg mig själv, allting, från ovan. Där låg jag, helt borta, på den hårda marken, och då och då skälvde jag till. Jag såg människorna runt omkring mig, deras först skämtsamma, äsch-res-dig-upp-igen-ansikten, som sedan blev mer och mer rädda, när de långsamt förstod. De skakade mig, de var rädda, kanske mer för att de var närvarande än för själva situationen i sig. De tittade på varandra, liksom sökande att lägga över ansvaret på någon annan. De såg mest ut att vilja springa därifrån.
Jag hade planerat det här ett bra tag nu. Det är bara så, att inget varar för evigt. Jag hade till och med skämtat om det öppet, berättat hur jag skulle göra. Njutit av hur de inte visste om jag skojade eller inte.
Jag får då och då impulser, de kommer när som helst, plötsligt och oväntat. Detta leder till att jag ofta begår ogenomtänkta handlingar. Iallafall, den här dagen fick jag en sådan impuls. Jag var tillsammans med några kompisar, vi strövade runt lite planlösti stan, och plötsligt fick jag en impuls. Ordet "slut" målades upp för mina ögon, budskapet var glasklart. Gör det. Jag hade tänkt i de här banorna länge. Så jag log ett sött leende, sa att jag behövde gå på toa och ursäktade mig, och smet in i stadhuset. Väl där plockade jag fram den lilla enkla asken ur min väska, otåligt. Jag småskrattade för mig själv, stunden var så fulländad. Jag öppnade asken, satt en stund och tittade på den där fina kapseln, och sen svalde jag den. Vilken befrielse! Jag visste att det nu inte fanns någon återvändo. Dock hade jag ett par minuter på mig, så jag tvättade händerna och granskade mig själv i spegeln. Jag hade ett sällsamt uttryck av frid över mig, som jag saknat i månader, år. Alla spända muskler kunde äntligen slappna av. Var det så här det kändes? Jag gick ut till de andra, och vi fortsatte vår promenad. Jag betedde mig som vanligt, ingen märkte något.
Det var en rätt märklig känsla. Jag var i parallella verkligheter, jag kände hur min kropp andades mindre och mindre samtidigt som jag såg det ovanifrån. Alldeles, alldeles innan jag dog var jag i harmoni med allting. Jag slog upp mina ögon, log och bredde ut mina armar. Jag flög. Jag kände mig äntligen fri, fri och ren. Det var fantastiskt.
Jag tänker nu vara lite grym och krossa alla illusioner, motsäga detta romantiserande av döden. Frihetskänslan varade bara i ett par ögonblick. Sedan grep en enorm skräck tag i mig, vad hade jag gjort? Varför så drastisk? Varför välja detta? Så illa var det ju inte. Herregud, vad höll på att hända? Det var för sent att stoppa det nu. Det spred sig snabbt i min kropp. Snart skulle det vara över.
Jag dog på samma sätt som jag alltid hade levt, övertygad om att jag gjorde fel.

Alla har vi nog blivit besvikna någon gång. Något blir inte som vi hade planerat, vi misslyckas, drömmar krossas.
Så jag funderar på...vad är besvikelse egentligen? Vad kan vi göra för att undvika den? Bör den undvikas?
Mitt knep för att inte bli besviken är att undvika att bygga upp förhoppningar. Om jag tänker att det allra värsta kommer att inträffa, så blir det förmodligen inte så, och då blir jag lättad och lite glad.
Men är detta verkligen hälsosamt? Om vi aldrig tillåter oss att drömma eller satsa, använder vi då vår potential till max? Är det i själva verket så, att vi missar chanser till lycka om vi alltid förväntar oss olycka?
Ett annat, betydligt jobbigare men kanske hälsosammare sätt att hantera besvikelse, eller egentligen alla känslor som vi ser som "negativa", är att gå ner i dem. Att inte vara rädd för att verkligen dyka ner och känna efter, vad är det jag känner? Varför känner jag det? Vad kan jag göra för att förändra min situation? Att sluta fly, att sluta avskärma sig från sig själv. Att acceptera alla känslor, "positiva" som "negativa", och leva i dem fullständigt.
Det gäller att försöka tänka "vad har jag att vara glad över?" snarare än "allt är hopplöst".
Jag vill absolut inte föra någon tatagidigsjälvochvargladpredikan, för jag är rätt kass på det här själv. Men, varför inte försöka? Vad har vi att förlora?
Praktiskt exempel, som fungerar för mig iallafall, och jag har rätt svårt att tro att jag är unik på den punkten. Tänk dig följande situation: jag fryser. Jag väntar på bussen, sitter lätt ihopkurad och spänner alla muskler (hell yeah I'm a body builder). När jag sedan istället för att spänna mig slappnar av, lutar mig tillbaka och släpper in kylan, låter den bli en del av mig, tar det lilla steget från flykt till acceptans så fryser jag inte lika mycket längre. Gäller det här bara mig?
Varför skulle inte samma sak fungera för "ickefysiska" känslor (i brist på bättre ord, psykiska kändes fel)? Så, vågar vi testa?
(Om jag inte övertygade dig, tänk "varför inte?" tills du är övertygad.)

Hmn...familj. Märkligt ord. Vad är familj för dig? Är det släktingar? Är det vänner? Är det de du bor tillsammans med?
Ordet familj känns för mig ganska förknippat med såna man är släkt med, men samtidigt säger man ju ofta att ens vänner tillhör ens familj, eller att man har funnit en "andra familj" någonstans. Är det människor du älskar, oavsett om ni är släkt eller vänner? Är släkten alltid familj, men inte vännerna? Hur mycket behöver man tycka om någon för att den ska räknas till ens mentala familj? Om de man är släkt med är främlingar för en, om det är helt kallt, måste man ändå fortsätta räkna dem till sin mentala familj på grund av någon slags pliktkänsla? Är det fult att hata de man borde älska? Är det fel att inte känna något för de som har samma blod? Jag bara undrar. Och om ja, det är ok med giltiga skäl, hur mycket krävs det för att man ska få tillåtelse att koppla bort en del av sig själv? Vart går gränsen? Nu känner jag att det börjar bli för många frågetecken och för lite koncis "fakta" (i brist på bättre ord), så slänger in en fin låttext av Alanis Morissette för att lätta upp stämningen innan tankarna helt slår knut på sig själva. Den heter Everything :)

I can be an asshole of the grandest kind
I can withhold like it’s going out of style
I can be the moodiest baby and you’ve never met anyone
who is as negative as I am sometimes

I am the wisest woman you've ever met.
I am the kindest soul with whom you've connected.
I have the bravest heart that you've ever seen
And you've never met anyone
Who's as positive as I am sometimes.

You see everything, you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can’t relate
And you’re still here

I blame everyone else, not my own partaking
My passive-aggressiveness can be devastating
I'm terrified and mistrusting
And you’ve never met anyone as,
As closed down as I am sometimes.

You see everything, you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can’t relate
And you’re still here

What I resist, persists, and speaks louder than I know
What I resist, you love, no matter how low or high I go

I'm the funniest woman you've ever known.
I am the dullest woman you've ever known.
I'm the most gorgeous woman you've ever known
And you've never met anyone as, as everything as I am sometimes.

You see everything, you see every part
You see all my light and you love my dark
You dig everything of which I'm ashamed
There's not anything to which you can’t relate
And you’re still here

And you’re still here
And you're still here...

Dagens tips: tappa inte snus i ögat. Det är väldigt smärtsamt. Kornet åker runt som en energidryckspumpad åttaåring och det bränner som in i...det bränner. Jag menar, det fräter upp tandköttet på folk, tänk er då att få det i ögat. Inte kul. Påminner om när jag kliade mig i ögat efter att ha hackat chili, fast mycket värre. Simply don't.
Jag tycker om att använda helt random titlar som inte har något med ämnet att göra. Jag kommer nog att fortsätta med det så länge det roar mig...bara du som läser ändå :D

Det här var tänkt att bli ett inlägg om motivation.
Vad motiverar dig? Själv blir jag väldigt motiverad om jag ser att något faktiskt funkar. Då gör jag likadant nästa gång igen. Tvärtom, om något inte funkar försöker jag inte igen femton gånger bara för att det är så man "ska" göra. Sen har vi en hel del undantag till den regeln, men i huvudsak tror jag att jag lär mig av mina misstag. Haha no that's bullshit, jag är helkass på det. Men moving on.
Ibland får jag känslan att den egna viljan inte är tillräcklig, och ser då ingen någonting är det mer eller mindre tur att folk trillar in i ens liv. En otrolig slump. Där har vi verkligen något att vara glada för! Om vi tänker efter tror jag nog att vi alla känner en eller ett par människor som vi träffat av en slump och som förändrat vårt sätt att se på saker och ting drastiskt. Eller är det bara jag? Egentligen är alla vi lär känna slump. Tänk om jag aldrig hade gått på den skolan? Tänk om jag aldrig hade börjat med det där eller det där? Hur skulle jag vara om jag aldrig hade träffat de där människorna? Hur skulle livet se ut?
Och då kommer vi till insikten om hur allt och alla har påverkat oss och påverkar oss. Vi är alla stenar som slipas och får hack av de andra stenarna vi konstant slår emot (och nej, jag är inte påverkad (see what I did there?), jag försöker bara använda mina mycket begränsade poetiska talanger för att ge en målande beskrivning). Även någon som väljer att bosätta sig ute i... låt oss säga öknen, utan någon som helst kontakt med andra, påverkas av bristen på andra, och alltså indirekt av andra. Det går liksom inte att komma undan, alla är i ständig förändring. Men då blir slutsatsen glasklar: vill du utvecklas, ta vara på alla och allt runtomkring dig och allt de har att lära oss! Undvik inte nödvändigtvis smärtan. Ta lite risker. Lev, helt enkelt.
Ursäkta om det blev ganska långt från "om motivation" och osammanhängande, men ~a little nonsense now and then is relished by the wisest men~ :)

Det är lite tomt här. Som ett gammalt övegivet hus. Möblerna är fulla med damm, ingen har bott här på länge nu. Det är möjligt att det går att damma av dem, men det kommer alltid finnas den där gamla äckliga lukten av mögel och den där obestämda otrygga känslan man får i övergivna byggnader. Det här är inget hem! Taket har rasat in, det ligger isolering och skräp överallt, det finns ingen riktig ordning någonstans. Hörnen är mörka, tänk dig ett sådant där hus där du ser dig noga omkring när du går genom rummen, perfekt för att spela in en zombiefilm. Du kan vädra hur mycket du vill, huset är dött och inte ens alla glada hobbysnickare i världen kan ändra på det. Det flyttar regelbundet in folk, kanske har de inte råd med något annat, kanske...inte vet jag, bara snubblar de in. Men ingen stannar i det här huset särskilt länge. Alla gör likadant, kommer och släpar in lite nya möbler, tapetserar om och ställer fram en fruktkorg. Efter en tid inser de att det aldrig kommer att bli hemtrevligt, det känns som en sminkad lagerlokal. Så då försvinner de och tar sitt pick och pack och sina glada tavlor med sig. När ska någon uppskatta det som det är och inte försöka ändra det till något som det inte är? Det låter sig ändras, det har ingen själ längre. Men när ska någon tänka utanför sig själv?

Jag satt och tänkte för en stund sen och gör det väl till viss del nu också, även om jag mest koncentrerar mig på att förvandla mina grumliga tankar till en någorlunda läslig text.
Jag funderade på hur saker förändras och varför det blir som det blir. Vi påverkar ju mycket, men en del saker är bara slump eller ren otur. Det finns rötägg därute, det gäller bara att vara så pass säker i sig själv att man inte tar första bästa bara för att man tänker att ingen kommer att vilja ha en igen, att det kanske är ens enda chans, eller stannar med folk som behandlar en skitdåligt för att man har så dåligt självförtroende att det är bättre än ingen alls.
Den stora majoriteten av folk har faktiskt någon som bryr sig, eller iallafall märker om man är borta. Men så är det naturligtvis inte för alla- och om det är du mot världen finns det flera olika sätt du kan gå tillväga. Du kan antingen vräka ut alla dina problem för en random stranger så att dess civilkurage och en gnutta medmänsklighet tvingar den att ta hand om dig. Detta är relativt simpelt och vem vet- en dag kanske du upptäcker att det är det bästa du har gjort i ditt liv.
Vill du inte ha hjälp av människor kan du sätta upp små delmål: jag ska ta mig till stolen, jag ska försöka beskriva rummet runt mig, jag ska tänka på... Säg kakifärgade fleecefiltar. Allt för att tänka på något annat och distrahera från den stora tanken.
Jag kom på en sak. Det känns som om jag har blivit upplyst, är inte troende men fick snacka med Gud någon minut inatt. Iallafall, jag kom på att jag har en vän. En vän! En riktig! Som bryr sig om jag lever eller är död! Eureka! Jag har funnit det.
Allt i den här texten skola bli en hyllning till denna fantastiska människa. När han läser det här hoppas jag att han förstår hur mycket han nu betyder för mig. Och btw- du är inne. Levlar avklarade. High five! xD
Jag kommer säkert att skjunka tillbaka ner från och till igen, men- då är jag inte ensam. Jag litar
på dig nu.
TACK