The Room

Ögonblicket det skedde. Jag stod paralyserad i några sekunder, sedan sjönk jag ihop på marken, till synes medvetslös. Jag låg alldeles stilla, och mina ögon var liksom beslöjade. Det hade hänt. Äntligen? Så fick jag rätt ändå. Jag såg mig själv, allting, från ovan. Där låg jag, helt borta, på den hårda marken, och då och då skälvde jag till. Jag såg människorna runt omkring mig, deras först skämtsamma, äsch-res-dig-upp-igen-ansikten, som sedan blev mer och mer rädda, när de långsamt förstod. De skakade mig, de var rädda, kanske mer för att de var närvarande än för själva situationen i sig. De tittade på varandra, liksom sökande att lägga över ansvaret på någon annan. De såg mest ut att vilja springa därifrån.
Jag hade planerat det här ett bra tag nu. Det är bara så, att inget varar för evigt. Jag hade till och med skämtat om det öppet, berättat hur jag skulle göra. Njutit av hur de inte visste om jag skojade eller inte.
Jag får då och då impulser, de kommer när som helst, plötsligt och oväntat. Detta leder till att jag ofta begår ogenomtänkta handlingar. Iallafall, den här dagen fick jag en sådan impuls. Jag var tillsammans med några kompisar, vi strövade runt lite planlösti stan, och plötsligt fick jag en impuls. Ordet "slut" målades upp för mina ögon, budskapet var glasklart. Gör det. Jag hade tänkt i de här banorna länge. Så jag log ett sött leende, sa att jag behövde gå på toa och ursäktade mig, och smet in i stadhuset. Väl där plockade jag fram den lilla enkla asken ur min väska, otåligt. Jag småskrattade för mig själv, stunden var så fulländad. Jag öppnade asken, satt en stund och tittade på den där fina kapseln, och sen svalde jag den. Vilken befrielse! Jag visste att det nu inte fanns någon återvändo. Dock hade jag ett par minuter på mig, så jag tvättade händerna och granskade mig själv i spegeln. Jag hade ett sällsamt uttryck av frid över mig, som jag saknat i månader, år. Alla spända muskler kunde äntligen slappna av. Var det så här det kändes? Jag gick ut till de andra, och vi fortsatte vår promenad. Jag betedde mig som vanligt, ingen märkte något.
Det var en rätt märklig känsla. Jag var i parallella verkligheter, jag kände hur min kropp andades mindre och mindre samtidigt som jag såg det ovanifrån. Alldeles, alldeles innan jag dog var jag i harmoni med allting. Jag slog upp mina ögon, log och bredde ut mina armar. Jag flög. Jag kände mig äntligen fri, fri och ren. Det var fantastiskt.
Jag tänker nu vara lite grym och krossa alla illusioner, motsäga detta romantiserande av döden. Frihetskänslan varade bara i ett par ögonblick. Sedan grep en enorm skräck tag i mig, vad hade jag gjort? Varför så drastisk? Varför välja detta? Så illa var det ju inte. Herregud, vad höll på att hända? Det var för sent att stoppa det nu. Det spred sig snabbt i min kropp. Snart skulle det vara över.
Jag dog på samma sätt som jag alltid hade levt, övertygad om att jag gjorde fel.