Riktigt namn:
Juliette Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Straight
Intresse:
Hästar
Bor:
Med någon
Politik:
Vänster
Dricker:
Diverse
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Blandat
Medlem sedan:
2011-05-28
Jag tävlade i vem som skulle göra den bästa maten. Trots att det blev kaos så vann jag, med revbensspjäll och klyftpotatis. När jag gick hem kom pappa åkandes, och jag frågade om jag kunde få skjuts till bussen. Till en början gick allt bra, men sen sa han att jag var tvungen att lära känna en kompis till honom, som var alkis på cityterminalen. Vi började bråka, och han körde ner i ett garage och in i ett rör, som gick sönder. Hela garaget började vattenfyllas. Jag tror att vi drunknade.
Jag var på en kurs i något. Vid lunchen satte jag mig bredvid en kille som tittade på film, och så dök det upp en scen där en full tjej på en fest grenslar en stol och klär av sig. Han skrattade åt mig, så jag gick därifrån. Efter lunch skulle lektionen hållas ovanför brunnen vid vår damm, och att ta sig dit var inga problem. Jag tror att det handlade om massage. Men när vi skulle ta oss tillbaka var vi tvungna att gå genom dammen, och trots att jag inte ville doppa väskan med mina papper var det oundvikligt. Det var jättelångt att gå, och folk knuffades. När vi kom upp var det ur Nyköpingsån, och en kille frågade om jag ville gå med honom till bussen, men jag sa att jag var tvungen att gå till biblioteket och byta om. Jag har en väldigt tydlig bild, där jag genomblöt, huttrandes och i blå baddräkt går upp för Storgatan.
Drömde att jag och Nenne skulle gå jättelångt för att lämna ett paket på ett fik. Väl där kom jag på att Emmaboda låg precis bredvid, så jag ringde Victor för att se om vi kunde ses. Det kunde vi inte, för det var "för jobbigt" att gå ut från festivalområdet. Så jag och Nenne köpte varsin kringla och gick hem igen, i vått och torrt.
Vi skulle åka någonstans, vi var några stycken. Jag var jättestressad, och höll hela tiden på och räknade ut hur dags jag skulle behöva gå upp irl för att hinna med bussen. I drömmen så dök det upp en jättestor bildskärm från ingenstans, och Martina ville absolut stanna för att se Bolibompa. Trots mitt ihärdiga tjat och lätta våld fick vi ta den senare bussen. Sedan drog Victor in mig under ett bord trots att jag protesterade, men han ville bara kramas och prata och var inte särskilt intresserad av Bolibompa. Det märkliga var, att när vi gick ut från under bordet så hade han förvandlats till min riktiga pappa. Han knuffade mig för att jag skulle klättra upp på ett träd. Sen kom Ann gående. Hon såg snäll och vänlig ut, på ett otäckt sätt, eller det kanske bara är jag. Hon frågade om vi hade haft sex och pappa svarade ja och jag sa "Vadå, har vi haft sex?" i ett försök att driva med storleken på hans kuk.
Jag bodde i en by som kämpade för att gå runt, och jag sålde skor som ringde. Det var på kvällen och jag skulle till Victor, men hans lägenhet var tom, så jag sprang upp och ner för trapporna tills han dök upp.
Jag gick över en äng, endast iklädd en blåvitröd flagga.
Jag vågade dansa med folk jag inte kände.
Jag skrattade och log och kramades.
Drömde att vi var på klassresa med klassen och rollspelade. Vi skulle ha en vikarie i musik, och först sa han att vi skulle fortsätta jobba med någon uppgift som var tråkig, men sen så drog han fram ett pingisbord. Alla blev glada och tyckte om honom. Vi var vid någon gruva, och mamma ägde gruvan. En annan person satt och klagade jättemycket på att hon hade förstört hans hjärta och hans liv genom det smutsiga arbetet (rollspel) och då sa jag att han ju faktiskt fick skylla sig själv, att det var ett fritt val att arbeta där och att det var hans girighet som drev honom. Vi satt på stenar som avgränsade gräsmattor, som i en fin fransk trädgård, typ Chantilly. Killen började röra sig mot mig, men människorna som satt runt omkring honom lät honom inte komma fram. När han stod framför mig sa jag att om han rörde mig skulle jag kasta den stora vita muggen med mjölk jag höll i på honom, för jag gick till BUP och var därmed galen. Han höll sig undan lite men försökte ändå tafsa på mig. Varken jag eller min klass gillade det. Jag minns att jag ville ha sex med vikarien, för att belöna honom för att han var så snäll. Det kändes som om någon var tvungen att göra det. Bredvid mig, vid typ ett glassställe, stod en kille som såg ut som en äldre Victor, fast grövre och mer åt motorcykel-och-ariskt-blond-muskelknuttehållet, och pratade med en snygg kurvig blond tjej, som jag tror var med i Tessins musikal.
Victor var statsminister, fast det var bara hans närmaste som visste om det, så han gick runt och berättade för alla och verkade viktig hela tiden. Han fick överta efter att Reinfeldt dött. Adam sydde guldiga väskor på löpande band, och lärde mamma att spela gitarr. Vi var på ett ställe med klassen och massa andra, och dom hade asgod frukostbuffé. Folk i klassen tittade lite snett på mig, men det brydde jag mig inte om. Jag åt äggmackor, och sen när jag skulle äta plättar så gick det inte, dom bara växte i halsen. Jag var tvungen att tränga mig igenom ett hav av svettiga gubbar som dansade till Adams gittarspelande.
Vi är på ett skidläger. En gubbe tar på mig i liften. Sedan blir jag jätteledsen av någon anledning, och går runt och gråter. Då träffar jag några kvinnor från en jour. De tar med mig till ett hus och pratar med mig. Jag ser gubben komma gående, får panik och försöker få oss att blockera alla dörrar. Han kommer in i alla fall, och sen får inte jag komma därifrån. Kvinnorna och en annan man är på hans sida. Jag försöker ta mig ur. När dom är borta ett tag lyckas jag få iväg ett sms till pappa, trots att jag brottas med en av dom som vaktar mig.
När flaskan var urdrucken blev han nostalgisk och började längta efter den tid då den inte var det.
-
Men dom fick aldrig se mig gråta. Det passade jag på att göra när dom höll mig nedtryckt under vattnet.
-
Denna dags riktning.
-
Olyckor som inte drabbade mig själv personligen hade jag en gång för alla bestämt mig för att ta med ett skratt och en klackspark.
-
Eufori- var det inte det man kunde känna ungefär fram till att man förstod vad ordet betydde.
-
Så dumt och meningslöst, men ändå mänskligt, att bli avundsjuk på den lilla solstråle man en gång var.
-
När man är liten är man så levande att det krävs strypsex senare i livet.
-
Livet är till för att levas. Och dös på slutet.
-
Jag satt i bilen och höll i ratten med min goda hand och min onda hand.
-
Mördaren, offret och offrets offer.
Comme un fou va jeter à la mer
Des bouteilles vides et puis espère
Qu'on pourra lire à travers
S.O.S. écrit avec de l'air
Pour te dire que je me sens seul
Je dessine à l'encre vide
Un désert
Et je cours
Je me raccroche à la vie
Je me saoule avec le bruit
Des corps qui m'entourent
Comme des lianes nouées de tresses
Sans comprendre la détresse
Des mots que j'envoie
Difficile d'appeler au secours
Quand tant de drames nous oppressent
Et les larmes nouées de stress
Etouffent un peu plus les cris d'amour
De ceux qui sont dans la faiblesse
Et dans un dernier espoir
Disparaissent
Et je cours
Je me raccroche à la vie
Je me saoule avec le bruit
Des corps qui m'entourent
Comme des lianes nouées de tresses
Sans comprendre la détresse
Des mots que j'envoie
Tous les cris les S.O.S.
Partent dans les airs
Dans l'eau laissent une trace
Dont les écumes font la beauté
Pris dans leur vaisseau de verre
Les messages luttent
Mais les vagues les ramènent
En pierres d'étoile sur les rochers
Et j'ai ramassé les bouts de verre
J'ai recollé tous les morceaux
Tout était clair comme de l'eau
Contre le passé y a rien à faire
Il faudrait changer les héros
Dans un monde où le plus beau
Reste à faire
Et je cours
Je me raccroche à la vie
Je me saoule avec le bruit
Des corps qui m'entourent
Comme des lianes nouées de tresses
Sans comprendre la détresse
Des mots que j'envoie
Tous les cris les S.O.S.
Partent dans les airs
Dans l'eau laissent une trace
Dont les écumes font la beauté
Pris dans leur vaisseau de verre
Les messages luttent
Mais les vagues les ramènent
En pierres d'étoiles sur les rochers
Varje morgon önskade han att dörren var ett fönster på tolfte våningen.
-
Först trodde hon att han var mitt i ett hopp.
-
Han har ingen familj att skylla otillräckligheten på. Han skyller på bävern.
-
Klockan tolv en torsdag börjar timvisaren lämna svart efter sig.
-
När barnet inom en dör- vem ska man då fråga till råds?
-
Vilken tur, tänker en del- att döden kommer och befriar en från att inte ha levat.
-
Nästan ingen säger det, men ju längre tid som går- desto mindre synd är det om de döda.
-
Vem som helst kunde se att jag befann mig på gränsen till ett nervsammanbrott. Men jag var inte vem som helst.
-
Till och med en egocentriker som jag tänkte då och då på andra.
-
Men så är det väl här i livet, att man bara minns höjdpunkterna.
