pomegranates blogg



Tjej, 28 år. Bor i Lund, Skåne län. Är offline

pomegranate

Senaste inläggen

Mer.
1 augusti 2012 kl. 23:03
Mer.
25 juli 2012 kl. 09:41
Ett ställe.
17 juli 2012 kl. 09:21
One.
13 maj 2012 kl. 17:30
Pang Prego!
15 april 2012 kl. 10:46
Dag- säsong 2.
22 mars 2012 kl. 12:39
Numa numa.
29 februari 2012 kl. 21:13
Daniel Balavoine.
22 februari 2012 kl. 11:33
Allt som är ditt.
22 januari 2012 kl. 18:24
Dag- säsong 1.
4 januari 2012 kl. 21:59
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Juliette Civilstatus: Upptagen
Läggning: Straight
Intresse: Hästar
Bor: Med någon
Politik: Vänster
Dricker: Diverse
Musikstil: Allt
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2011-05-28

Event

pomegranate har inte lagt till några event än.

An open book

Alla har vi nog blivit besvikna någon gång. Något blir inte som vi hade planerat, vi misslyckas, drömmar krossas.
Så jag funderar på...vad är besvikelse egentligen? Vad kan vi göra för att undvika den? Bör den undvikas?
Mitt knep för att inte bli besviken är att undvika att bygga upp förhoppningar. Om jag tänker att det allra värsta kommer att inträffa, så blir det förmodligen inte så, och då blir jag lättad och lite glad.
Men är detta verkligen hälsosamt? Om vi aldrig tillåter oss att drömma eller satsa, använder vi då vår potential till max? Är det i själva verket så, att vi missar chanser till lycka om vi alltid förväntar oss olycka?
Ett annat, betydligt jobbigare men kanske hälsosammare sätt att hantera besvikelse, eller egentligen alla känslor som vi ser som "negativa", är att gå ner i dem. Att inte vara rädd för att verkligen dyka ner och känna efter, vad är det jag känner? Varför känner jag det? Vad kan jag göra för att förändra min situation? Att sluta fly, att sluta avskärma sig från sig själv. Att acceptera alla känslor, "positiva" som "negativa", och leva i dem fullständigt.
Det gäller att försöka tänka "vad har jag att vara glad över?" snarare än "allt är hopplöst".
Jag vill absolut inte föra någon tatagidigsjälvochvargladpredikan, för jag är rätt kass på det här själv. Men, varför inte försöka? Vad har vi att förlora?
Praktiskt exempel, som fungerar för mig iallafall, och jag har rätt svårt att tro att jag är unik på den punkten. Tänk dig följande situation: jag fryser. Jag väntar på bussen, sitter lätt ihopkurad och spänner alla muskler (hell yeah I'm a body builder). När jag sedan istället för att spänna mig slappnar av, lutar mig tillbaka och släpper in kylan, låter den bli en del av mig, tar det lilla steget från flykt till acceptans så fryser jag inte lika mycket längre. Gäller det här bara mig?
Varför skulle inte samma sak fungera för "ickefysiska" känslor (i brist på bättre ord, psykiska kändes fel)? Så, vågar vi testa?
(Om jag inte övertygade dig, tänk "varför inte?" tills du är övertygad.)


Logga in för att kommentera
5CREAM Kille, 28 år

Inception cx

pomegranate Tjej, 28 år

En aning möjligen ^^