Metaforer

Det är lite tomt här. Som ett gammalt övegivet hus. Möblerna är fulla med damm, ingen har bott här på länge nu. Det är möjligt att det går att damma av dem, men det kommer alltid finnas den där gamla äckliga lukten av mögel och den där obestämda otrygga känslan man får i övergivna byggnader. Det här är inget hem! Taket har rasat in, det ligger isolering och skräp överallt, det finns ingen riktig ordning någonstans. Hörnen är mörka, tänk dig ett sådant där hus där du ser dig noga omkring när du går genom rummen, perfekt för att spela in en zombiefilm. Du kan vädra hur mycket du vill, huset är dött och inte ens alla glada hobbysnickare i världen kan ändra på det. Det flyttar regelbundet in folk, kanske har de inte råd med något annat, kanske...inte vet jag, bara snubblar de in. Men ingen stannar i det här huset särskilt länge. Alla gör likadant, kommer och släpar in lite nya möbler, tapetserar om och ställer fram en fruktkorg. Efter en tid inser de att det aldrig kommer att bli hemtrevligt, det känns som en sminkad lagerlokal. Så då försvinner de och tar sitt pick och pack och sina glada tavlor med sig. När ska någon uppskatta det som det är och inte försöka ändra det till något som det inte är? Det låter sig ändras, det har ingen själ längre. Men när ska någon tänka utanför sig själv?