I have a dream

Jag satt och tänkte för en stund sen och gör det väl till viss del nu också, även om jag mest koncentrerar mig på att förvandla mina grumliga tankar till en någorlunda läslig text.
Jag funderade på hur saker förändras och varför det blir som det blir. Vi påverkar ju mycket, men en del saker är bara slump eller ren otur. Det finns rötägg därute, det gäller bara att vara så pass säker i sig själv att man inte tar första bästa bara för att man tänker att ingen kommer att vilja ha en igen, att det kanske är ens enda chans, eller stannar med folk som behandlar en skitdåligt för att man har så dåligt självförtroende att det är bättre än ingen alls.
Den stora majoriteten av folk har faktiskt någon som bryr sig, eller iallafall märker om man är borta. Men så är det naturligtvis inte för alla- och om det är du mot världen finns det flera olika sätt du kan gå tillväga. Du kan antingen vräka ut alla dina problem för en random stranger så att dess civilkurage och en gnutta medmänsklighet tvingar den att ta hand om dig. Detta är relativt simpelt och vem vet- en dag kanske du upptäcker att det är det bästa du har gjort i ditt liv.
Vill du inte ha hjälp av människor kan du sätta upp små delmål: jag ska ta mig till stolen, jag ska försöka beskriva rummet runt mig, jag ska tänka på... Säg kakifärgade fleecefiltar. Allt för att tänka på något annat och distrahera från den stora tanken.
Jag kom på en sak. Det känns som om jag har blivit upplyst, är inte troende men fick snacka med Gud någon minut inatt. Iallafall, jag kom på att jag har en vän. En vän! En riktig! Som bryr sig om jag lever eller är död! Eureka! Jag har funnit det.
Allt i den här texten skola bli en hyllning till denna fantastiska människa. När han läser det här hoppas jag att han förstår hur mycket han nu betyder för mig. Och btw- du är inne. Levlar avklarade. High five! xD
Jag kommer säkert att skjunka tillbaka ner från och till igen, men- då är jag inte ensam. Jag litar
på dig nu.
TACK