metaforer är kul ju

Jag har alltid varit bättre på att uttrycka mig skriftligt. Eller tja... med händerna över huvud taget. Ord funkar liksom inte, har aldrig gjort, så att skriva ner saker och låta andra läsa utan att jag ska sitta där som en efterbliven säl och vänta på att det är klara. Tack gode godis för sociala medier. Men för varje dag som går i livet där jag lär känna nya människor, kommer närmre de vänner jag redan har, och interagerar med min familj, så förstår jag att det finns en sak jag aldrig någonsin kommer kunna förklara i helhet, detalj och ens lite grann; hur jag tänker.
Många gånger är det så invecklat och onödigt att jag själv blir trött på det. Varje dag är antingen ett kvickt och inövat svar, eller något som tar tid att få fram, för i mitt huvud sker det en sorts idiotförklaring till mig själv. För en hjärna som är så aktiv och på helspänn konstant så dyker det upp två vägar till den där korta lilla förklaringen på vad jag gjorde i helgen. Svartvitt eller färg. Paradoxalt nog redan? Välkommen. Känn dig som hemma.
Påståendet om att man bara använder 10% av hela sin hjärna är en myt, och det känns. Det virvlar saker där inne som kanske tar upp typ 70%, och sen ska resten av allt skit få plats också. Två kilo förvirring, och en nypa humor. Värst vad med metaforer det blev redan.
Dessa två vägar då. Som byggs inom loppet av en blinkning och längs kanten ligger det en massa information som prompt ska med på vägen till svaret. Hela den här grejen är en metafor också, för övrigt. Annars skulle detta bli en blandning av poesi och matematik. Svartvitt och färg. Den svartvita vägen är kalla, hårda fakta, siffror och bokstäver som bildar verkligheten och ett svar som kanske skulle bli detsamma som det färggranna svaret, men mer lakoniskt, kyligt. Färgerna bildar en allé av virvlar, blad, solsken och känslan av frihet. Idéerna flyger kors och tvärs, ändras med mina andetag, formas till nya. De svävar bredvid den där steniga, kalla vägen med pompa och ståt.
Jag har två olika typer av sätt att tänka som slåss i ett evigt krig, och inget kan vara simpelt och klart nog för att förstå med detsamma. Lite kontroll över skiten skulle sitta fint, men det vore önsketänkande.

För att inte tala om fem andra källor av åsikter och tankesätt som varieras nästan lika nyanserat som regnbågens färger vi inte ser. Som hörs konstant men som sällan tas till bruk. Migränen av det alltså...

Hela det här slutade rätt rörigt ändå märker jag... Men bloggen behöver mat. This is what you get, sire.

// E