förvirrad

jag vet inte vad som händer längre. ingen i mitt psyke vill samarbeta, och frågor lämnas obesvarade och hängandes i tomma intet. vad är det som händer? jag kan knappt tänka.
jag har fått en ny personlighet. så mycket vet jag. han är lika gammal som mig, och låter väldigt bekant när han pratar. han är en beskyddare, han med. fast jag tror han har något inslag av en negativ. det känns fel. allt känns fel. att prata känns fel. hela jag är som en stor smet. jag vet inte.
jag kan knappt prata längre. jag rycker till varje gång någon rör mig. jag känner misstro mot alla. det är ett mirakel att jag har Johannes kvar. han känns som en fristad, men vi hänger inte så ofta längre. heck, innan denna helg så hade jag inte sovit på två veckor, och först när jag låg bredvid honom somnade jag. och nu är jag tillbaka utan sömn igen. varför?
alla tror att det är så coolt att leva med fyra totalt fucked up saker i huvudet. visst, det är mer positivt än negativt i mitt fall, men ibland, under perioder som dessa då ingen kan arbeta tillsammans, så går inget bra alls. så fort en blir ostabil så är det lätt att fixa, men mer än så... det går liksom inte. våra känslor blir som gröten ingen orkar äta upp.
det är lätt hänt med fem sinnen som ska dela på en kropp.

uhh, vill bort. eller att det här ska gå över någon gång.

snälla.

// E