blargh

Jag simmade idag efter skolan. Det var skönt att få vara tillbaka i vattnet igen efter att ha varit sjuk en hel vecka. Jag tror jag var en vattenvarelse i mitt förra liv, helt ärligt. För varje gång jag hamnar där så känner jag mig hemma, fri och helt bekymmerslös.
Okej, de flesta gånger gör jag det i alla fall. Idag var annorlunda.
Jag hade simmat kanske 12 längder bröst när tankarna började drifta som bilar på en racingbana. Det var okoordinerat och lite hej som happ, och helt plötsligt så är de på pappa. Sen blev jag förbannad. Liksom, inte sur, eller besviken, som jag oftast blir när han dyker upp.
Nej, denna gång blev jag tokförbannad. Där, i simhallen på Fyrishov.
Jag visste att jag inte skulle kunna tagga ner utan att slita ut min kropp fysiskt. Så är det alltid. Och då kanske jag bör nämna att detta händer sällan. Att jag totalt flippar ur.
Så jag bytte till crawlbanan, och satte fart. Det var en väldig tur att jag var ensam i den banan. För holy shit vad jag simmade. Armarna arbetade, magen, benen, allt. Hela jag brann i vitt raseri och det pågick i säkert 6-8 längder där jag bara brände adrenalin och ilska som byggts upp mot min pappa i mer än ett helt år.
I alla fall, när jag till sist kunde sakta in och hämta andan, så upptäckte jag att simledaren till simklassen i banorna bredvid satt på huk vid poolkanten. Han log lite sådär finurligt mot mig, och sa: "Jag har varit simlärare i snart 30 år, och jag har aldrig sett någon simma sådär. Vad hände?" Varpå jag stammade generat och började fippla med en gummisnodd runt handleden.
Sen svarade jag: "Jag tänkte. Och vattnet fick väl ta smällen av det antar jag." Jag gjorde en gest med huvudet mot mina armar, och hans blick gick från nyfiken till förstående.
Sen log han igen: "Fortsätt simma sådär. Det finns få som simmar av den anledningen du gör." Sen var han borta.

Det som hände där var lite av en tankeställare, både mentalt och emotionellt. För när jag väl hade lämnat simhallen och satt på bussen hem så kände jag som om en stor sten hade blivit bortrullad från mina axlar. Allt kändes lättare. Till och med det vanligtvis stela sättet jag höll mig själv på var avslappnat!
Och i huvudet, var det som någon kommit med en dammvippa och viftat bort tjugo lager damm från känslan av klarhet. Till och med Nate, Kyu och Charlie märkte det. Alla vi tyckte tänkandet kändes enklare. Ångesten kom liksom inte på en gång.
Hade mitt psykos-simmande hjälpt så mycket som det kändes?

... Svar ja.

Moving on... Imorgon så ska jag sova hos Linnea tillsammans med Johannes. Det ska bli skönt att komma bort från allt en stund. Om jag känner de jävlarna rätt så kommer det väl sluta med någon fucked up version av 'sanning eller konsekvens', eller så kommer vi snacka skit hela natten. Jag vet faktiskt inte. Och jag är helt okej med det.


Och detta blev ett väldigt mixat inlägg, än en gång. Jag suger verkligen på det här med känslor, och jag hatar att förklara saker jag inte själv är helt säker på. Metaforer är min bästa skrivvän, och mina fingrar får ett eget liv när jag skriver om sånt här.

Förlåt </3

// E