This Little Girl

Väldigt många känner igen sig i följande situation:
När man träffar någon som man inte har sett/umgåtts med på ett väldigt långt tag.

Ofta så är det ganska pinsamt, ibland är det ganska trevligt.
Men ibland.
Så kommer den där jäveln.
Som tror att inget har förändrats.
Alls.

Mitt ex skrev till mig idag. Jag blev ganska chockad, med tanke på hur tydligt jag framförde hur jag aldrig ville höra av honom igen. Men jag svarade, och till en början så gick det ganska hyggligt till, tills han diskret undrade vad jag tyckte om honom. Och när jag sa att jag är neutral, och inte bryr mig om honom längre, så märkte jag att han antingen har blivit fulltime retarderad eller så läste han bara inte.
För i nästan 40 minuter så frågade han vad jag tyckte om honom, och varför jag inte sa något. Och jag höll på att flippa ur totalt. Men lyckligt nog (för honom) så gav jag sista smällen som fick honom att sluta.
However, lite senare, typ en timme eller något, så skrev han igen, och nu var det tydligen krig. Enligt honom hade jag blivit en helt ny person, ett as, en swagfag, och en brud med attitydproblem. Jag förstod ingenting (fact, gör det fortfarande inte). Hur kunde han veta så mycket om mig helt plötsligt?
För att lägga till en liten bit backstory så allt går ihop; han och jag var tillsammans under hela högstadiet, och han var min bästa vän och den enda som förstod mig när alla var emot mig. Den enda jag kunde finna trygghet i. Men i slutet på förra sommaren fick jag reda på att han bara hade haft medlidande för att få ha sex. På den tiden (okej fortfarande) var jag ganska skeptisk och tvivlande mot människor, och tillit över huvud taget. Han var den enda som jag hade innanför mitt lilla skal, och det tog mig ganska hårt när jag fick reda på att den där tilliten varit falsk.
Så, min respekt försvann ju fortare än kvickt för honom, och när vi en vecka senare började på samma gymnasium, var han luft. Luft som sved. Men jag hittade en ny sak att placera i mitt skal igen, och det är jag tacksam för.
Men av någon anledning tror nu detta ex att han kan vandra in i mitt liv igen och tro att allt är som förr. Att jag är den där svaga, naiva och osäkra flickan som alltid gick ett steg bakom i det sociala livet. Fakta, jag var alltid ett steg före i intellekt. (Märker att jag ofta är det än idag). Så att han skrev sådär utan förkunskaper, och bara förhoppningar om att det förflutna fortfarande stämde, plus att han trodde att han faktiskt kunde förändra mig, skadade min heder, och fick mig att flippa ur på riktigt.
Många skulle tycka en sådan sak var överdriven, men det finns också de som förstår känslan av att vara fångad i ett sådant läge. Att få kommentarer från någon som inte vet. Som tar en tillbaka till då. Man fastnar, ifrågasätter. Har jag verkligen inte förändrats? De kanske har rätt?
Det är sällan "då"-folket har rätt, ska jag säga. Bara du vet vem du är, och det är bara du som kan förändra dig själv. Detta har jag blivit uppfostrad med. Så att någon kommer och försöker säga åt mig att jag är någon som mitt hjärta skriker nej åt, kan jag inte ta. Det går inte. Försvarsmekanismen går igång direkt.
Oops... Kom out of line (förlåt). Mitt ex. Så var det. Han kom och rotade. Fuck honom. Så var det. Jag flippade riktigt ordentligt, och han bara fortsatte, tills jag sa att han bara är rädd för att han aldrig har sett mig arg. Det stekte biffen, och han la av.
Jag gjorde det uppenbart i början. Jag skrev "nja, det är sällan standard att vara trevlig mot folk som har förlorat all ens respekt." Jag sa hela tiden att det inte var så konstigt att han tyckte jag hade attityd, för det hade jag. Men jag förolämpade aldrig någon. Jag höll masken så gott jag kunde. Och han tyckte jag var en ny person bara för att jag inte tycker om honom längre.
Mycket har hänt sedan vi gjorde slut. Som han inte vet om. Jag är mycket mer öppen om mig själv (vågar gå ut med att jag har en personlighetsklyvning, det brukade vara något väldigt personligt förut) än vad jag var då (ingenting). Jag vågar räcka upp handen i klassrummet. Jag lyckades gå på stan och handla helt själv för ett par veckor sen. Jag klarade en hel vecka med konstant social uppvaktning. Jag har lyckats med så mycket, och jag har växt så mycket sen jag kom över honom. Men han vet inte det. För han var aldrig med och såg det. Och för det så har jag blivit en helt ny person.
Snarare den jag egentligen är.
Jag har fortfarande lång väg tills jag tar min comeback helt. Vissa saker kommer jag få leva med för alltid. Men jag vet att det kommer komma en dag då jag slipper så mycket medicin, psykologer och andra hot som varit med mig sen jag föddes. Och tills dess, så kommer jag alltid veta vem jag är. Det kommer jag alltid. Och nästa person som kommer att komma och leka besserwisser med mig lär få ha med sig ett par verbala boxningshandskar, för mina är på konstant.

Långt inlägg för en gångs skull... Kände att det behövdes.
Hah, ec har blivit ett ventilationssystem för mina tankar märker jag.

Skiter i det. Deal with it <3

// E & Co.