Nikitas blogg

Before this crossroad i stand
With wishes som grand

Staring down the darkest rift
it offers of a divine gift
Promises of clarity and pain
fun times, and game

The other, a flawed creation
Just like me, an abomination
Blood stained face
begs me to end my race

At he crossroad i stand
with wishes so very grand
With the old, and the new
if i only knew,
what choice was true.

Kärleken...



Kärleken fyllde på regnet....laddade

pistolerna






kärleken fyllde på tändarna....



och...


de kalla somrarna.

Jag var så lycklig då
Täckt med en lögn av högsta kvalité

Silkeslent, mjukt och varmt
varför skulle man vilja lämna något så skönt?

Men du drog av täcket, blottade min kropp och själ
och utnyttjade mina svaga punkter

Mitt godtrogna, ömtåliga hjärta hade inte ens chans,
mot ditt egoistiska, hjärtlösa sinne

Du sög på mitt hjärtas nektar, och då inget kvarstod
Slungades jag tillbaka till kylan, till världen, till sorgen
Naken med blottad själ

Du var en euforisk lögn,
Den påhittade flickan

Jag har en ny vän, som fick mig att tänka igen.
På det som egentligen var glömt, eller bara undangömt.

En äkta poet, med pennan så het!

Vi samtalar om förlorad kär-lek, om hur den lämnar huden blek.
Kärleken är så saftig,
men vissa på den suger, allt för kraftigt.

De suger ut den allra sista droppen,
och lämnar den döda kroppen.
Låter den läka igen, bara för att suga igen, sen.

Varför gör många så…?
Vad försöker de att uppnå?
Läcker deras hjärta på blod, så de suger på vårt
så hårt de ’gårt?

En hemsk tanke det är,
Men på den tanken vi alla bär.

Men idag har jag en ny vän,
som jag kommer prata med, igen och igen!

Historien om ett liv
från små steg till stora kliv

Man lär sig att stå, att gå
Men att förstå, är svårare än så

Man lär sig att le, ge
Tillslut blir man spenderad, renderad

Man försöker förbli hel, men man gör fel
Tills ens perception, gör revolution

Då man lyckas skåda, råda
Kanske även bestämma, med ren stämma

Man får en klass, blir vass
Kanske får råda stort, och allt går som smort

Eller så faller man av, i en grav
Förlorar sin tur, blir fast i bur

Försöker att inte helt deklinera, rasera
Men tillsist, räddar inte ens list

Man åldras kvickt, och inget blir sig likt
Man för vidare visdom, rikedom

Då barn, får barn
Eufori, så kan del bli

Man är belåten, och hör den sista låten
Går ur sin tid, och vilar i frid

Omg jag blir 18 om mindre än ett dygn...thought you should know xD

Nu ska jag sova! Snark!

I am finally free,
To be nothing less then me.


And how I wish for thee
Nothing less than misery!


May you rot and burn,
May your good luck turn!


You are the worst of a kind,
And I wonder if you even mind.


You are so weak and shallow,
Inside of you is just a big hollow.


You double-crossing devil whore,
i wish that you wouldn’t be no more!


But I don’t care anymore,
Leaving all this without blood and gore.


How could someone be so cruel,
How could you want to fool,
Me,
And the other three.


You words are meaningless,
I’ve ended this party of chess.


There is nothing you can say.
I'll just pick up my jacket and walk away.

Pojken går lugnt och stadigt ner för trappan, han bor på andra våningen i detta tre vånnings hus. Musiker skriker i hörlurarna,
”Finns inget bättre sätt att slippa världens bekymmer än att sluta bry sig” tänker han samtidigt som han stannar upp ”och att lyssna på musik självklart” fortsätter han ger ifrån ett små glatt leende. Han går ner för trapporna, och närmar sig porten som har två fönsterplattor, en på den övre och en på den nedre delen. Det lyser in sol som någorlunda lyser upp den annars mörka gången. Det är kvavt och pojken andas tungt. Nedre delen av väggarna är målade med en äcklig blekgul färg tänker pojken när han går förbi. Han går fram till dörren och lägger lite vikt bakom sin hand, dörren ger ifrån sig ett dovt ljud när låsmekanismen går upp. Han tar ett par steg ut och börjar sedan spana höger till vänster. Luften nu är mycket friskare, han tar ett djupt andetag. Rakt till höger fortsätter husen likt en tjock och hög linje, som sedan skarpt svänger åt vänster. Snett åt höger tjugotal meter, börjar en mindre glänta. Rakt framför honom är ett annat hus som är vitt, men smutsigt och gammalt. Snett till vänster är en lekpark bara ett tiotal meter bort, Bänk med bord, två gungor och en sandlåda, han stannar plötsligt med blicken.
”Vad fan?” tänker han förvånat, på bänken och bordet sitter fyra stycken pojkar. Pojken känner igen dem, det är bråkstakar som går i nian på hans skola, de är väldigt kända för slagsmål och vandalism. Alla är väldigt lika till utseendet, pösiga luvtröjor, blå jeans, och kortklippta, vissa har mössa eller luvan på huvudet.

Solen skiner pojken i ögonen, han anstränger sig och forsätter titta,
”Vad gör de här?” tänker han förvånat. Han tar ett steg åt vänster och hör någon säga i hög röst.
”Kolla! Där är dedär jävla emo’t” Pojken stannar hastigt, och resten av niorna vänder blicken mot pojken. Förskräckt stelnar han och står likt en staty samtidigt som han tänker.
”Springa eller stanna” orden upprepas i huvudet, han känner hur alla muskler i kroppen spänner sig allt mer och mer. Samtidigt reser sig pojkarna långsamt och självsäkert, med stora flin på ansiktet, och sedan börjar sakta steg för steg gå mot pojken. Han tittar hastigt åt höger, tar ut ena hörluren och stoppar musiken. Niorna hinner ta ett fårtal steg då pojken sätter ena foten bakom den andra och börjar i all kraft rusa snett åt höger. Niorna hinner knappt reagera då pojken redan sprungit ett flertal meter, då de trodde han skulle stå kvar.
”Efter honom!” gallskriker en av niorna, adrenalinet pumpas igenom pojkens ådror, springandes för livet närmar han sig gläntan. Ekot av skor som sliter grus från marken och fåglarnas sång hörs i bakgrunden samtidigt som pojken tar de sista stegen mot gläntan.

”Stanna då din jävel!” fortsätter en av niorna,
”Du ska dö din emo jävel!” skriker en annan samtidigt som de rusar flåsandes efter honom. Mer och mer adrenalin pumpas i pojkens blod, pupillerna är väldigt utvidgade, musklerna pressas till max, hjärtat slår våldsamt och snabbt. Det är en frisk morgon och man känner doften av nyklippt gräs. Solen bränner och värmer ens rygg. Pojken kastar sig in i gläntan, buskar ruskas om och kvistar knäcks medans han fortsätter springa för sitt liv. Han har sprungit stigarna i denna glänta ett väldigt bra antal gånger, och skulle antagligen kunna göra det med ögonen stängda. Skickligt undviker han trädrötter, stenar och grenar medans han fortsätter igenom gläntan, lukten av barr känns luften. Medans för niorna är denna miljö okänd, de springer tvekandes efter honom in i gläntan. Klumpigt försöker de undvika alla hinder, nästan snubblandes springer de in i gläntan. En av niorna snubblar och faller hårt med ansiktet mot en sten, han hör ett knak från sin näsa, och det känns som om han blev slagen med en hammare. De andra niorna hör hur denna skriker av smärta. När han reser sig rinner blod från hans näsa och den verkar vara sne, två av hans vänner stannar upp.
”Vi tar dig nästa gång din jävel” skriker den sista av niorna innan han slutar springa.

Pojken är nu ute ut gläntan och fortsätter mellan två stycken trevåningshus, han stannar och stödjer sig med ena handen mot en vägg samtidigt som han böjer sig neråt. Han andas kraftigt och hostar ett par gånger, helt andfådd.
”Jag måste…” flåsar han.
”…Fortsätta…” han kipar efter andan.
”…Mot skolan” säger han för sig själv innan han ställer sig upp ordentligt och tittar sig om. Niorna verken syns eller hörs. Sedan börjar han tröttsamt gå i riktning mot skolan.
”Jävla morgon promenad” tänker han.

"Du förtjänar inte att leva!” Flera röster ekar i en stämma, pojken tittar sig om, han är omgiven av totalt mörker. ”Du är värdelös!” upprepar sig rösten, nu högre. Plötsligt är han omringad av massor av människor som står och pekar på honom, de liksom uppenbarar i mörkret som skuggor med vit siluett . ”Du förtjänar inte att leva!” rösterna ekar i djup resonans inuti pojken. Han grips av panik och börjar hektiskt titta sig om, vänster, höger, bak, fram. Han är totalt omgiven av dessa skuggfigurer, nu ser han att det är ansiktslösa människor. Klagoropet ökar ständigt i styrka och börjar bli bedövande. Pojken faller på knä i tårar, när han tittar upp igen är han plötsligt tätt omgiven av dem, alla står och pekar ner på honom, samtidigt som de ger ifrån sig ett otroligt öronbedövande skri.

Han spärrar upp ögonen, täcket är på golvet och han är alldeles kallsvettig. Det tar minuter då han ligger nästan paralyserad innan han inser att det var en mardröm. Han börjar titta runt i rummet, skrivbordet, teven, svartmålade fönstret. ”Ahaa... det var en mardröm” suckar han för sig själv. Nu sitter han upprätt i sängen, lägger ena handen på magen. ”aj!” utbrister han i smärta. ”Juste… Bengt”
Han tittar snett vänster över sitt huvud, fumlar lite med handen (Klick) rummet fylls med ett gulaktigt sken. Pojken reser sig tröttsamt ur sängen, nu sitter han på sängkanten, med böjt huvud samtidigt som han stödjer sig med armarna på bena. Han fumlar med handen och letar under kudden, tar fram en mobil och tittar på displayen. Klockan är 06.53, ringklockan var inställd på 06.55. ”Hah, tänka sig” viskar han och ler. ”Hmm, jag tror att de två inte är här just nu” fortsätter han. ”Jag tror de stack till Bengt igår kväll, ja, så måste det nog vara” säger han för sig själv med uppmuntran i rösten och ler.

Han lägger mobilen på sängen och tittar ner på golvet, ser sin t-shirt med tryck på, Chiodos lyder den, sina slitna mörkgrå jeans med nitbälte och kedjor hängandes på sidorna och strumpor. Efter att ha fumlat med allting speciellt jeansen eftersom kedjorna är alltid i vägen, går han sedan ut ur rummet och går in på toaletten, efter att han är klar går han sakta och bekymmerlöst mot köket. Han öppnar dörren och går in, det är ett simpelt avlångt kök med frys, kyl och skafferi på ena sidan och spis, diskbänk på andra, med fönster och köksbord längst bort i mitten. Allting i smutsigt och stökigt, massa disk ligger i diskhornet. Pojken suckar och går vidare mot kylskåpet och öppnar den. Ligger inte så mycket däri, vilket var väldigt vanligt. Halvfull 1liters mjölktetra, några skivor av bröd och smör. Bakom mjölktetran står en bägare med saft. ”Där är ju saften” säger han förvånat. Han tar ut den och håller den in handen samtidigt som han med andra handen kliar sig på huvudet. ”Grr..” morrar han. ”Kan lika gärna dricka upp den, nu när jag igår kväll redan betalat för den.” säger han ledsamt. Han ställer saftbägaren på diskbänken bakom sig, tar fram smöret och brödet och bär allting till köksbordet, äter, spelar våldsam musik i hörlurarna och sjunger glatt med munnen full med mat. När han är klar med frukosten och saften, så går han och borstar tänderna, klockan är 07.32.

Sedan gick han till hallen som låt bredvid hans rum, den var mörk och dammig, det hänger en tavla på ena väggen, en landsbygd. Tapeterna är beiga och ännu en gång smutsiga. Han letar fram sina skor, de är svarta med vit skosula, skosnören och med hög ankel. De är slitna och smått upprivna. Sedan fortsätter han mot dörren och stannar plötsligt till ”Ah, juste, väskan” Han går tillbaka till sitt svarta och mörka rum, på skrivbordet ligger en svart axelremsväska, som också är utsliten, och passar då väldigt bra in med resten av kläderna. Han tar väskan i handen, och tittar på böckerna som låg under. ”Få se, matematik, svenska, och biologi” säger han för sig själv samtidigt som han lägger ner böckerna i den ordningen, sedan stänger väskan och går mot ytterdörren igen. ”well, im of.” säger han och låser dörren.

Åren gick, han var nu 15 år, snart 16, pojken försjönk allt djupare i mörker. På gränsen till apatisk, vandrade han som en sommarbris, stillsamt och tyst. Hans ensamhet hade fäst sig och var inte längre något mer en vardag. Läraren märkte inte, eller så ville han inte, han brukade säga ”Detta är skolans perfekta klass” fortfarande samma klass och samma lärare, samma lidande förföljer honom i åren. Årskurs 8, högstadiet.

Pojkens ansikte var liksom dött, uttryckslöst och slitet. Han röde knappt ögonen och tillbringade sin tid med att titta ut igenom sitt klassrumsfönster. Det var slutet av våren, soligt, grönskan var överallt. Alla var lättklädda men ändå stiliga och prydda, detta var ju trots allt skolans främsta åttonde klass. Pojken blott ett svart får, ett oönskat spöke som hemsöker deras perfekta tillvaro.
Man hade ju trott att han kunde söka tröst hemma, men.

Frånskilda föräldrar sedan han var 2 år. Hans moder tog ann vårdnaden efter att ha förlorat rättegången. Fadern hade redan ny fru och 2 barn. 6 åriga John och 3 åriga Maria.
Modern hade pojkvännen och väninnorna som fyllde ut hennes ihåliga liv fyllt med alkohol och cigarretter. Pojkvännen, Bengt, jobbade på en bilverkstad, luktade alltid svett och motorolja, tycker pojken. Alltid svart under naglarna, ful och grov i språket, en kraftig figur på 1.85 lång, liksom seg i sina rörelser. Dessutom så drack han, han drack allt för mycket. Pojken och modern visste det på första hand. Blåmärken, vid flera tillfällen sprickor i revbenen, bara ytan på vad pojken fick vara med om. Modern brydde sig inte, hon ville inte ens ha pojken. ”Du kunde lika gärna vara död om du ska klaga” brukade hon säga. Mamman var kort, tanig, sliten och föråldrad. Hennes rörelser var mer ryckiga och hastiga, hon var alltid nervös och skrämd på något sätt.

Hemma satt han bara inne på sitt svartmålade rum, enkelsäng med svart täcke och kudde, skrivbord som var väldigt mörkt med spegel i mitten och sönderristat med stjärnor, solar, hjärtan, krossade hjärtan, små texter, man hade inte gissat att under all smuts och papper så var borde ljusbrunt. Fönstren vad också svartmålade, förutom på en plats uppe i högra hörnet där färgen hade flagnat av, en liten ljus strimma. Liksom pojkens liv, med föga hopp, överlevnad. Det var allt han hade, än så länge. Sängen var i nedre högerkanten, skrivbordet i vänstra, uppe i högra var teven och vänstra dörren som öppnades varje gång så den slog i skrivbordet.

”Ungjävel!” halvskriker en manlig mörk röst. ”Vad fan har du gjord med saften?!” fortsätter den, nu mera aggressivt. Pojken ligger kvar i sängen, stirrandes i taket, i hörlurarna hör man musik, ”Me, and the dragon, can chase all the pain away” sjunger han hest och tyst tillsammans med låten. Bengt rusar in i rummet och slår våldsamt upp dörren, med sådan kraft så den slår i bordet. Pojken reagerar inte. ”Lyssna på vad jag säger, för i helvette!” småskriker mannen väldigt irriterat. Pojken tar sakta ut ena hörluren och tittat dött på mannen. ”Hade vi saft?” säger han förvånat. ”Det hade jag ingen aning om” fortsätter han, och sedan stoppar tillbaka hörluren i örat. En knytnäve begraver sig våldsamt i pojkens mage, vars ögon är nu vidöppna av smärtan, han böjer sig nästan i två och håller båda händerna på magen. Sedan lyfts han i t-shirten från sägen och kastas på golvet. ”Det där är för att du är uppkäftig” säger mannen överlägset och går sakta iväg och stänger dörren efter sig.

”Varför…” Säger pojken samtidigt som han hostar och kippar efter andan. Han tittar på klockan, ”21.24” säger han mumlandes för sig själv. ”Antar jag kan försöka sova” säger han tröttsamt samtidigt som stiger upp ur sängen och tar av sig t-shirten. Ger en snabb blick åt spegeln, och sedan stannar med blicken. Betraktar alla blåmärken, skrap och rivsår. Tittar sedan ner på sin mage, det är en stor röd cirkel där. ”Ajdå” säger han likgiltigt. ”Lär göra mer ont imorgon” suckar han. Sedan tar han av sig sina mörkgrå jeans och lägger sig under täcket.