Utanför Del II ”Anledningar och framtiden”

Åren gick, han var nu 15 år, snart 16, pojken försjönk allt djupare i mörker. På gränsen till apatisk, vandrade han som en sommarbris, stillsamt och tyst. Hans ensamhet hade fäst sig och var inte längre något mer en vardag. Läraren märkte inte, eller så ville han inte, han brukade säga ”Detta är skolans perfekta klass” fortfarande samma klass och samma lärare, samma lidande förföljer honom i åren. Årskurs 8, högstadiet.

Pojkens ansikte var liksom dött, uttryckslöst och slitet. Han röde knappt ögonen och tillbringade sin tid med att titta ut igenom sitt klassrumsfönster. Det var slutet av våren, soligt, grönskan var överallt. Alla var lättklädda men ändå stiliga och prydda, detta var ju trots allt skolans främsta åttonde klass. Pojken blott ett svart får, ett oönskat spöke som hemsöker deras perfekta tillvaro.
Man hade ju trott att han kunde söka tröst hemma, men.

Frånskilda föräldrar sedan han var 2 år. Hans moder tog ann vårdnaden efter att ha förlorat rättegången. Fadern hade redan ny fru och 2 barn. 6 åriga John och 3 åriga Maria.
Modern hade pojkvännen och väninnorna som fyllde ut hennes ihåliga liv fyllt med alkohol och cigarretter. Pojkvännen, Bengt, jobbade på en bilverkstad, luktade alltid svett och motorolja, tycker pojken. Alltid svart under naglarna, ful och grov i språket, en kraftig figur på 1.85 lång, liksom seg i sina rörelser. Dessutom så drack han, han drack allt för mycket. Pojken och modern visste det på första hand. Blåmärken, vid flera tillfällen sprickor i revbenen, bara ytan på vad pojken fick vara med om. Modern brydde sig inte, hon ville inte ens ha pojken. ”Du kunde lika gärna vara död om du ska klaga” brukade hon säga. Mamman var kort, tanig, sliten och föråldrad. Hennes rörelser var mer ryckiga och hastiga, hon var alltid nervös och skrämd på något sätt.

Hemma satt han bara inne på sitt svartmålade rum, enkelsäng med svart täcke och kudde, skrivbord som var väldigt mörkt med spegel i mitten och sönderristat med stjärnor, solar, hjärtan, krossade hjärtan, små texter, man hade inte gissat att under all smuts och papper så var borde ljusbrunt. Fönstren vad också svartmålade, förutom på en plats uppe i högra hörnet där färgen hade flagnat av, en liten ljus strimma. Liksom pojkens liv, med föga hopp, överlevnad. Det var allt han hade, än så länge. Sängen var i nedre högerkanten, skrivbordet i vänstra, uppe i högra var teven och vänstra dörren som öppnades varje gång så den slog i skrivbordet.

”Ungjävel!” halvskriker en manlig mörk röst. ”Vad fan har du gjord med saften?!” fortsätter den, nu mera aggressivt. Pojken ligger kvar i sängen, stirrandes i taket, i hörlurarna hör man musik, ”Me, and the dragon, can chase all the pain away” sjunger han hest och tyst tillsammans med låten. Bengt rusar in i rummet och slår våldsamt upp dörren, med sådan kraft så den slår i bordet. Pojken reagerar inte. ”Lyssna på vad jag säger, för i helvette!” småskriker mannen väldigt irriterat. Pojken tar sakta ut ena hörluren och tittat dött på mannen. ”Hade vi saft?” säger han förvånat. ”Det hade jag ingen aning om” fortsätter han, och sedan stoppar tillbaka hörluren i örat. En knytnäve begraver sig våldsamt i pojkens mage, vars ögon är nu vidöppna av smärtan, han böjer sig nästan i två och håller båda händerna på magen. Sedan lyfts han i t-shirten från sägen och kastas på golvet. ”Det där är för att du är uppkäftig” säger mannen överlägset och går sakta iväg och stänger dörren efter sig.

”Varför…” Säger pojken samtidigt som han hostar och kippar efter andan. Han tittar på klockan, ”21.24” säger han mumlandes för sig själv. ”Antar jag kan försöka sova” säger han tröttsamt samtidigt som stiger upp ur sängen och tar av sig t-shirten. Ger en snabb blick åt spegeln, och sedan stannar med blicken. Betraktar alla blåmärken, skrap och rivsår. Tittar sedan ner på sin mage, det är en stor röd cirkel där. ”Ajdå” säger han likgiltigt. ”Lär göra mer ont imorgon” suckar han. Sedan tar han av sig sina mörkgrå jeans och lägger sig under täcket.