matorgasms blogg

de väcker den smärta ingen kan se.
när de ständigt sviker, när de ständigt skriker, vem fan orkar leva, vem fan orkar le?
de finns inuti mig och äter upp mig inifrån.
de vill se mig lida, de vill se mig död.
jag kan inget göra.
knaprar i mig piller och lägger mig hjälplös i sängen.
har äntligen lusten att lyssna på dem,
vill höra vartenda ord de säger.
vill låta dem ta över min kropp då de redan har mitt huvud i sin famn.
de är den inre rösten och jag kommer alltid minnas vad dem sa.

det känns som att jag är halvt inbjuden till ett ställe de kallar mitt hem.
som att jag har förstört och splittrat en familj ändå så fortsätter de låtsats tycka om mig. varför vet jag inte, vet inte ens om jag vill veta.
vågar inte kalla detta mitt hem längre.
blickarna han ger mig och orden hon skriker får mig att känna mig värdelösare än värdelösast.
vet inte vad jag ska säga, vet inte hur jag ska reagera då de ständigt låtsats vara en perfekt familj bland andra.

jag är så otroligt trött på detta. klarar inte av all ångest och panik som ständigt attackerar mig. orkar inte med rösterna som kryper under mitt skinn eller rakbladen som viskar vänligt.
önskar att jag kunde lägga mig ner och sova, men det blir inte bättre av sömnen. mardrömmarna förföljer mig.
de blir bara värre och värre.
jag får ångest i mina drömmar, jag ser allt jag velat glömma bort, jag ser allt jag förstört, jag ser allt jag aldrig kommer bli.
jag ser hoppet sväva ovanför mig och jag gör mitt bästa för att fånga det, men jag är fast i ett djupt och mörkt hål, jag når inte och jag är inte tillräckligt stark för att ta mig upp.