-

fan, nu orkar jag inte mer.
vill så gärna bara försvinna in i mina mardrömmar och försvinna långt, långt härifrån.
jag sjunker så jävla mycket och snabbt går det.
snart kommer jag inte kunna rädda mig själv,
men jag hatar tanken av att någon annan måste göra det åt mig pga min svaghet.
vill krama om någon och bara snacka om allt och ingenting,
men känslan jag har just nu är obeskrivlig.
vet inte hur jag ska förklara, men jag tror någonting just brast inuti mig.
det är inte ångest, panik eller stress.
jag vet inte själv vad det är.
rör någon mig nu så är jag säker på att jag kommer bryta ihop och falla i bitar.
jag vill för allra första gången på jätte länge drömma mardrömmar, jag vill försvinna in i den världen.
det är där jag känner mig trygg, ensamheten har blivit min identitet, panikångesten är mitt nya namn