Saknad av någon nära som har gått bort.
när min häst dog låg jag hemma tre dagar och skrek
jag fick huset för mig själv hela dagarna, mamma var hos grannen så hon kunde komma hem om jag behövde henne
jag skrek och skrek och grät och grät
sen var det värsta över
jag gjorde ett kollage på bdb där jag skrev om honom
(http://STARFIGHT.bilddagboken.se/p/dayview.html?directlink=1&t=1207605601&id=190669043)
och sen var den värsta sorgen klar.
om ett så plötsligt dödsfall inträffar blir ofta reaktionen kraftig
nu, ett halvår senare saknar jag honom självklart men jag tänker på honom med glädje.
Saknar min morfar och min gamla ardenner linus
Ja, det gör jag med. Jag tänker inte på min bror som en död kropp. Men det är klart att alla gråter.
Citat från Monxerot
Citat från Jenny
Ja, det gör jag med. Jag tänker inte på min bror som en död kropp. Men det är klart att alla gråter.
Ja, men de som fortsätter är de som är svaga.
Han skulle inte vilja se mig som en svag, ledsen, liten idiot som bara grät, var olycklig, gjorde det dåligt för andra och för mig själv.
Den speciella personen var stark som jag ville och vill bli, det är just därför jag tar det här som en upplevelse, något att göra mig starkare. Så jag kan se tillbaka på de minnena och inte skämmas, inte ångra, men glädjas av.
Sant. Misstolkade dig först.
Citat från NanaBell
Förlorade nyligen en av de människor som för mig betydde mest i hela världen. Går faktiskt och väntar på att jag ska ha något slags breakdown då jag inte lyckats få ut några känslor än. Så jag kan tyvärr inte hjälpa dej.
Jag ber inte om hjälp om det var det på tolkade det som.
Citat från NanaBell
Citat från Jenny
Citat från NanaBell
Förlorade nyligen en av de människor som för mig betydde mest i hela världen. Går faktiskt och väntar på att jag ska ha något slags breakdown då jag inte lyckats få ut några känslor än. Så jag kan tyvärr inte hjälpa dej.
Jag ber inte om hjälp om det var det på tolkade det som.
nejdå ^^ Men jag tycker om att hjälpa människor, mest därför. Ett självkritiskt konstaterande ^^
Jaha. :) Men det är bra att du tycker om att hjälpa människor. :)
Min pappa är död men jag har inga minnen av honom, men de är ändå jävligt jobbigt, men det man kan göra är väll att snacka med nån som har varit med om nått liknande
Saknad som fan, men inte bortgången.
Min plastmami som ligger på sjukhus och inte andas av sig sj atm
hon borde komma hem
NU!
det är svårt att komma över någons död
folk säger att man får vänta med tiden tills man glömmer bort det och är glad igen,
men att glömma bort någon man älskar är det dummaste jag hört
man får väl acceptera att personen är död.. och vara glad för de stunderna man haft med henne/honom
Min farmor dog när jag var 12 (samma år som jag skulle fylla 13) och jag kan inte glömma henne.
Jag hade tänkt ringa henne dagen innan för att det hade vart en sån lång tid sedan jag hade pratat med henne. Och det kändes som att jag hade ignorerat henne genom att hela tiden säga: 'Jag är upptagen' eller: 'Jag kan prata med henne nästa gång' till min mamma när hon frågade mig om jag ville prata med henne i telefonen.
Så allt känns som att det är mitt fel att hon dog. Jag kan inte sluta tänka på att hon kanske hade varit vid liv om jag kanske bara kunde ha ringt det där samtalet och sagt att jag älskade henne av hela mitt härta och inte ignorerade henne... :'(
Sen har jag även förlorat min morfar och farfar men jag har inga direkta minnen av dom.
Men enligt min mormor gick jag runt i kyrkan och letade efter morfar när jag var 3 år...
Min farfar dog när jag var 6 år och min gammelfarmor dog förra året på min mammas födelsedag.Saknaden av dem är stor på något konstigt sätt saknar jag farfar mer :$
btw så ca tre dagar innan min gammelfarmor dog så frågade mamma om jag ville följa med till henne(hon bodde på ålderdomshem).Men jag ville inte för jag tänkte att hon säkert skulle leva längre.Så jag valde att åka till arosfortet med mina kompisar ist...Känns som att det är mitt fel :$ om jag hade vart där med henne kanke det inte skulle ha hänt.
och min farfar kvävdes till döds också >:
Farfar dog för 6 årsen och farmor för 5. Det var dem som stod mig närmast och betydde mest och helt plötsligt fick farfar alzheimers och farmor cancer.
Farfar bodde på hem för farmor tydligen inte orkade ta hand om honom längre, och när vi började flytta dit mer privata saker så fattade han troligen att han skulle stanna, att han inte skulle komma hem. Det var måndag den 11 Januari och jag och pappa (som jag numera hatar och brytit kontakten med och praktist taget betraktar som död) var där och jag kommer aldrig glömma sättet farfar sa hej då på. Istället för att säga ett vanligt 'hej då, vi ses' så sa han ngt liknande 'vi ses ngn gång' och jag borde fan fattat det då och inte långt efter. ;__;
Han stack iaf från hemmet den kvällen och vi letade efter honom i 1 vecka och den 18 januari (btw, idag för 6 årsen) ringer dem och säger att ngn har hittat farfar i skogen. Då hade han gått ut och frysit ihjäl.
Vi fick välja om vi ville se honom eller inte, och jag ville det. Många tyckte det var dumt då att en 9åring skulle se sin döda farfar. Men nu efter så har det varit lättare att acceptera att han är död. Speciellt efter att jag tvingades att glömma allt. Hela min släkt beter sig som om det aldirg hänt. Och om man ser en död person av egen vilja så är det lättare att acceptera händelsen. Och farfars död betraktades som fucking självmord ;_;
Farmor dog året efter, 23 Januari. Hon var väldigt sjuk i cancer då och vi visste att hon skulle dö snart.
Jag, min syster och pappa hade varit hos henne på dagen och det var precis som om hon väntat med att geupp efter att hon träffat mig och min syster och det var så jävla hemskt att se henne ligga där och bara anstränga sig sjukt mycket för att säga 3 ord. Det sista hon sa till mig var 'inte gråta' och jag gråter som fan för det >.<
Sen på kvällen ringer dem från hemmet och säger att farmor troligen itne kommer vakna mer. Så vi åker dit och jag sitter och halvsover i en skinnfåtölj i hennes rum den natten. Det värsta var att kl. 4 så kan man verkligen höra hur farmor tar sista andetaget. Som hon hon verkligen säger 'jag orkar inte' och helt plötsligt är hon död.
Men att se henne dö är på sätt och vis det bästa jag gjort, för även med farmor beter sig alla som om det aldrig hänt. Och att ha sett min farmor och farfar har delvis hjälpt mig bearbeta allt. Men det är inte ngt jag kommer glömma.
Och jag har även nyss fått bekräftat att mina sömnproblem är pga farmor och farfars död >.<
Och nu skäms jag otroligt mycket för att det blev fruktansvärt långt, men det var något som behövde komma ut. <3
Jag har förlorat några stycken...
Min mosters man, som var som en morbror för mig, dog 1997, samma år som min farfar.
Det sorgligaste var att när min moster och han gifte sig visste redan alla att han skulle dö, så bröllopet var inte jätteglatt. Men de ville gifta sig, för att de tyckte väl att det hörde ihop mer då.
Min farfar dog för ungefär 11 år sedan, men saknar honom ändå.
Han dog i leukemi och han var för gammal (runt 60) för att behandlas för det. Han hade hållt cancern hemlig i 2 år utan att berätta det för någon släkting eller vän, endast de på sjukhuset och det måste ha varit en stor börda.
Min gammelfarfar dog 2004 och var som en farfar för mig.
Han fick en propp i hjärnan och dog. Eftersom min farfar dog ganska tidigt i mitt liv, blev min gammelfarfar som en farfar för mig. Det blev så tomt utan honom, och min gammelfarmor blev dessutom ganska tystlåten, för att hon sörjde honom.
Min gammelfarmor dog 2007 och det känns så tomt utan henne.
Hon var väldigt frisk och mådde bra. Men så en dag åkte hon in på sjukhuset. Hon hade svårt att andas m.m. Vi åkte och hälsade på henne dagen efter och bara 2 timmar efter att vi varit på sjukhuset, dog hon. Det var iallafall tur att man hann krama om henne innan hon lämnade oss.
Ingen orkar säkert läsa detta, men kände att jag var tvungen att skriva detta.
Min pappa dog när jag var 8 år. 6 år sedan.
Jag hade varit med honom på jobbet hela dagen och han hade jätte ont i hjärtat.
Sen dog han senare på dagen. Jag var med hela tiden.
En månad senare ungefär dog min farbror.
I januari dog min Farmor. Och det var också jobbigt, för mamma väcker mig och säger att min farbror ringde och sade att hon hade dött.
Farmor var jätte underbar.
Nu är min morfar sjuk, han opererades igår för en tumör i halsen.. Jag vet inte hur han mår eller någonting..
Citat från PORKnBEANS
Min pappa dog när jag var 8 år. 6 år sedan.
Jag hade varit med honom på jobbet hela dagen och han hade jätte ont i hjärtat.
Sen dog han senare på dagen. Jag var med hela tiden.
En månad senare ungefär dog min farbror.
I januari dog min Farmor. Och det var också jobbigt, för mamma väcker mig och säger att min farbror ringde och sade att hon hade dött.
Farmor var jätte underbar.
Nu är min morfar sjuk, han opererades igår för en tumör i halsen.. Jag vet inte hur han mår eller någonting..
Det är jobbigt när man inte vet. Så frustrerande.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet