Saknad av någon nära som har gått bort.
Citat från Zappzon
hoppas att det löser sig med din morfar :)
Jag har iaf snart mitt på det torra.
Farfar är så gott som död. (han har cancer i stort sett allstans, och lever högst till nyår typ) så honom har man redan sörjt färdigt om man kan säga så. Morfar dog då mamma var 2 år, så honom har jag aldrig behlvt sörja. Det är bara farmor kvar.
Hoppas din farmor lever länge då :/
Jag har både mormor, morfar, farmor och farfar kvar <3
Mormor och morfar är dåliga typ och farmor och farfar är raka motsatsen..
Dom är typ jättepigga och glada och så. Dom är bönder och du vet sådär traditionella eller vafan det heter, farmor bakar, farfar sköter gården (Y) xD
Det är awesome.
1 mindre att fixa presenter / julklappar till.
Oj. Lite off-topic kanske det där.. Sry för det..
/Lämnar tråden
Jaag saknar min elias, han tog sitt liv för ett år sedan. det västa va att ja fick se honom ligga död, det va de värsta ja sett, kommer aldrig glömma de, R.I.P<3
Min pappa dog i lung cancer när han va 30... jag va ganska liten när det hände, men det känns fortfarande. ibland så tänker jag inte alls på honom och ibland så är jag inne i perioder då jag tänker på honom varenda sekund. har varit jobbigt att växa upp utan pappa :/
och när jag var 12 år så dog min kompis bror som jag kände. han blev bara 14. fick en 40kilos istap i huvudet.. :/
Min syster gick bor för 3 år sen, och jag typ försöker göra saker som binder till henne och gråter... då får man ut sorgen så blir man inte lika ledsen om någon frågar lr liknade...
min pappa dog för ett år sedan.
efter att han hade åkt in och ut från sjukhuset i flera år för allt möjligt.
han var alkholist och storrökare, och det var genom det han fick allting.
tillslut hamnade han i koma och låg där i 2 månader innan han avled.
jag brukade inte hälsa på honom på sjukhuset, för att jag är extremt rädd för sjukhus och för hur han såg ut.
kan säga såhär, jag är skinny, speciellt mina ben.
dom flesta påpekar det när dom träffar mig att jag har väldigt smala ben och armar.
och pappas lår var lika smala som mina underarmar.
alltså hade hela hans muskler tynat bort.
han kunde inte röra mer än ögonen och lite av ena armen.
och han hade varit tjock.
därför kändes det bra att han fick gå bort.
för min pappa har inte något tålamod och hade aldrig klarat av, att inte klara av saker.
och jag är glad att just den dagen, så åkte jag till sjukhuset och hälsade på.
läste för honom.
sen åkte jag hem.
mamma stannade på sjukhuset.
och 5 över 11 ringde mamma och sa att pappa skulle sova och att vi skulle säga godnatt.
jag sa att jag älskade honom och godnatt.
fem minuter efter vi hade lagt på så ringde min mamma och sa att han inte fanns mer.
kändes bra att jag fick ta ett sådant avsked även om han inte kunde prata med mig.
pappa hade 7 döttrar och jag var den enda han behövde ta avsked av innan han gick bort, och det får mig verkligen att känna mig speciell.
och just när jag och mamma hade lagt på telefonen, så susade det till, som ett vinddrag i mina draperier, sen kände jag en smekning på kinden.
jag visste det då, att han inte fanns längre.
men det var svårt för mig att bearbeta hans död.
jag gjorde det på fel sätt, jag skadade mig själv, jag drack och sket i det mesta.
men jag har kommit över det, inte helt såklart.
jag gråter över honom lite då och då.
saknar honom väldigt mycket och ångrar mycket jag inte gjorde.
för vi bråkade mycket dom två åren innan han dog, jag var i trotsåldern och vi pratade knappt.
men jag vet ändå att han älskade mig väldigt mycket.
även om han inte visade det så bra.
jag vet att han älskade mig och min mamma mest i världen, och det har vi fått mycket smärta för med.
mina halvsystrar och pappas släkt vände oss ryggen efter hans död, i hopp om pengar i arvet.
allt är fortfarande inte klart, och alla dom som jag trodde älskade mig har börjat hata mig.
och det svider, but that's life. och jag tänker inte låta dom knäcka mig.
det är bara sjukt att dom låter sin avundsjuka om vad pappa kände gå över mig och mamma på ett sådant sätt.
men det enda sättet att komma över något sådant är att prata om det, även fast det är svårt.
jag valde att vara öppen med det, och det känns bra att jag gjorde så.
För snart 8 år sedan, den 31 december 2000 dog min morfar i cancer.
Det tog hårt på mig och hela släkten, jag försöker fortfarande bearbeta det, dock utan vidare bra resultat.
Jag glömmer aldrig dagen, jag var glad och skulle ge honom en tavla jag hade gjort på fritids (jag var bara 6 år).
Men, så ringer mamma gråtandes och säger att jag och pappa snabbt måste komma till sjukhuset, och synen av min morfar, den som stod mig så nära som jag älskade så innerlig, att se honom död var det värsta jag har sett i mitt liv.
Jag var så rädd, men jag vet inte för vad. Kanske var det för att jag aldrig mer skulle kunna umgås med honom, skratta tillsammans med honom och han skulle aldrig mer kunna höra att jag älskar honom? Jag vet inte.
Men sorgen finns kvar alltid, och den kommer nog göra det hela livet.
Jag har faktiskt kvar tavlan som ett minne, men varje gång jag tittar på den får jag en så stor klump i magen så det känns som att jag ska dö.
Jag älskar dig.
Mitt tips är att gråt ut så mycket du bara vill/kan. Att du tänker på personen ifråga hedrar ju minnet av den personen på ett väldigt fint sätt tycker jag. Jag har själv förlorat två mycket nära familjemedlemmar, så jag vet vad du går igenom.
Citat från Zappzon
Citat från 0SCARSFLiKKA
Jag har varit med om det, en gång.
Min morbror, som då var 29, tog livet av sig i sängen.
Det började med att nån från hans jobb ringde till min mormor och sa att han inte hade kommit till jobbet den dagen, så hon åkte hem till honom för att se hur han mådde, då hittar hon honom död i sängen, blod överallt i sängen.
Då fick min mamma och hennes andra bror reda på det, och åkte dit, och dom tog med mig, det var det läskigaste jag någonsin har sett.
Jag kommer aldrig att kunna glömma det, jag kan fortfarande se det framför mig, och det är hemskt.
Varför i hela världen tar dom med sig ett barn när en nära släkting just tagit självmord? det är inte det smartaste jag hört direkt.
Och jag hoppas att du inte tar illa upp, för det var inte alls så menat.
jag vet inte, jag förstår.
Förlorat 3 vänner i självmord och en i en olycka , min kompis Anton krockade med sin moped i sommras och dog samma dag på sjukhuset, och en av dom som begick självmord hängde sig i september detta året , dom andra två hände i februari detta året , och det är inte något jag någonsin kommer att komma över tyvärr :(
min lille bror dog för typ 8 år sen .. han va ba fem månader när han dog :'(
och ja hade en bästa vän som tog sitt liv. han va som en bror för mej! saknar dom massor!! :'(
R.I.P <3
Min storebror dog för 5 dagar sen.
Överdos av heroin, inte meningen. Han ville leva och bli fri ifrån droger.
Det gör ont att mista någon, en familjemedlem.
En del jämför honom med en häst, en del med en kompis.
Men det blir aldrig samma sak.
Högtiderna blir jobbigast, då han skulle vara där.
Man kan aldrig gå vidare, kasnke glömmer man det en stund. Sen är det där och gnager. Att veta att han aldrig kommer tillbaka verkar vara så overkligt, det känns inte som en sanning.
Citat från Jenny
Min storebror dog för 5 dagar sen.
Överdos av heroin, inte meningen. Han ville leva och bli fri ifrån droger.
Det gör ont att mista någon, en familjemedlem.
En del jämför honom med en häst, en del med en kompis.
Men det blir aldrig samma sak.
Man kan aldrig gå vidare.
:'(
Citat från Monxerot
Jag försöker komma över det, bara leva med det och slutade vara en liten gnällande emofaggot för ungefär 1 och ett halvt år sen. Jag anser det fortfarande mitt fel, det kommer jag alltid att göra, men att leva i det förflutna och tänka på allt som kunde varit, gör att jag inte har någon framtid för mig själv, det skulle han antagligen inte vilja, såsom han var.
Jag har aldrig haft en bror och kan inte förstå mig på syskonkärlek, men jag vet hur det är att ha en riktigt bra vän man kan lita på och berätta allt för, som kan känna med en och som har upplevt samma typ av känslor som en själv.
Även om någon betyder världen för en, kan man inte bara trycka bort alla för att man förlorat en person, det är bara lågt. Sluta tycka synd om er själva, sluta leva i det förflutna för det blir inget bättre av att tänka på igår. Saker händer, ibland för en anledning, ibland bara därför att. Men jag ser det som en upplevelse jag vill gå vidare med, jag lämnar det inte bakom mig för det finns i en kedja av minnen i mitt hjärta som aldrig kan brytas så länge jag minns.
Just därför.
"Sluta leva i det förflutna annars kommer du inte ha en framtid, sluta leva i framtiden annars kommer du aldrig kunna leva i nutiden"
Tycker du att alla lever i det förflutna? Det är jobbigt.
Du måste vara inloggad för att skriva i forumet